Saknaden bär ingen mask. Dess själ kommer aldrig få plats i en tändsticksask

Den är vulkanernas dån och doften av hennes hud, när vi vaknade intill varandra

Saknaden är flickan som ber om en kram när det åskar och den sagolika rosen som slagit bo i mitt hjärta

Den är regnbågen i hennes skratt, vid en övergiven lekplats

Åh min lilla mus, mitt odödliga rus, min dyrbaraste skatt!

Saknaden är den fallne poeten som vaknar till liv varje gång hon rör på höfterna och sjömannen, som aldrig lärt sig att simma, långt ut i havet

Långt ut i havet regnar det änglar. Låt junisolen smeka Hennes gröna ängar!

Saknaden kvittrar fem på morgonen utanför mitt fönster och får dig att klappa snällt på hundarna och hälsa på blommorna

Den vandrar ena dagen längs gatorna i Barcelona, för att nästa morgon ge bort sin sista krona och klättra upp till månen

Saknaden springer fortare än tiden och minns bättre än minnet

Den är bältet jag fick smaka på och duvorna i parken vid San Pedro-fängelset

Saknaden är dansen som aldrig tar slut och Odysseus som sakta lär sig att hålla ut

Den är sommaren som lärde oss att gå på vatten. Vi kommer att överleva den längsta natten...

Just då ringde telefonen och en röst, lika mjuk och varm som vårens första andetag, sjöng rakt in i mitt hjärta

"Lille Prins: var inte rädd för tystnaden och slut ögonen

"Släpp taget och fortsätt drömma. Var säker på att jag kan inte heller glömma

"Vattna jorden med din kärlek, utan att kväva ljuset som får mig att växa

"Saknaden är både allt och inget, men det är bland pirater och svarta katter vi hör hemma!"