Jag har inte koll
på Gunwalds revir,

men det är stort!

Ibland ser jag honom
komma vandrande
i dikeskanten
nerifrån Gunnarsdjupsvägen,
långt bortom ängen;
ibland på ägornas motsatta sida,
i Sherwoodskogens björkdungar,
bortom huvudbyggnadens resliga tallar
ända fram till vägen mot Norbäck,
genom Yannis, rävens, utmarker

och två ekorrar har försvunnit
ur gårdsgranens mäktiga resning;
skinnet av den ene återfunnet
i vagnslidret

På vintern kan man se honom tryckande
vid fågelautomaterna,
ibland i snöyra;
hans röda päls lysande
genom gloppet

men just nu,
efter junis ljusa utenatt,
ligger han utsträckt på sidan,
bredvid mig i morgonläsningen
och tillfrisknandet,
totalt avslappnad;
en bild av jägarens andra sida;
gosekattens rödpälsade
trygghetsrulle
i Stora Drömskeppets varma
gravitation,
morrhår och framtassar ryckande
i drömmens syner

och det sjunger i mig
av lycka
att Gunwald,
som är så skygg,
så rädd för alla människor,
litar så fullständigt
på mig (och Anna!);
slappnar av så helt och fullt
intill mig
i Drömskeppet

Det sjunger i mig,
för det är en gåva;
något som inte kan beställas
eller framtvingas,
som inte kan lockas med mutor

Det är en gåva;
den finaste av gåvor;
en kärlek och en tillit
som sjunger i mig

och det är tio år
sedan Anna hämtade Gunnis
på Kattakuten i Boden,
där han vistas i nio månader,
efter att han hittats som unge
i en soptunna,
mitt i Norrbottens kalla vinter

Det sjunger i mig