Jag fryser.
Utan kärlek:
kaos, tomhet,
omväxlande.
Livet: kallt,
ensamt, hårt.
Mitt blixtrande
ursinne: jag
längtar hem.
Jag är svårt 
klaustrofobisk,
i mitt så 
kallade liv. 
Ska jag sätta
en punkt nu,
för det här
djävla livet?
Eller finns det
någonting
heligt kvar,
för mig att
uträtta?
Jag svävar i
ett vaccum.
Svarta blixtar
av ren ömhet
ibland,
inom mig:
Johan ge inte
upp, inte nu,
inte än. 
Mitt liv har
varit ett enda
långt pärlband,
av katastrofer.
Jag börjar
avsky det 
här stället,
avdelningen.
Har ingen 
riktig kontakt,
med någon i
personalen.
Främlingskap.
Det är kallt,
jag fryser, och
ryser inför 
tomrummet.