En tall därute
knakar i vinden
Bob Dylan, 78,
är på väg till Karlstad,
där jag såg Siw Malmkvist 1961
Katten ligger
tätt under mitt ansikte,
andningens små pustar
som älvors vingar
mot min kind;
tidsåldrarnas blida
smek
genom slutfasen;
Bob Dylan
en livslång hallucination
i huvudet
på åbäket mannaålder
Kattens lugna spinn
och trädets sporadiska klagan
i vindens solklös
bär min morgon
in i dagens vida väsen,
när skatskränet
längs diagonalflyktens skarpa monokromi
rispar en skåra
i nuet,
som förvånat följer
sin droppe blod
ner
i evighetens öppna blick
Trädets röst
i blåsten
öppnar en lucka
ur samtiden
Jag drömmer mig
en tillflykt
i vägtrumman
borta vid Västiträsket;
ett trädäck
med nattduksbord,
läslampa
och blåvitrutig linneduk;
vattnet porlande inunder,
som i Brian Enos studio
i Bath
Törsten
är en torrbent spindel
i kakburkarnas tillslutna land
I Donovans sång
står den enbente tennsoldaten
och den ljuva ballerinan
på motsatta hyllor
i Schwarzwald,
när kärleken i sagan
briserar
Blyertsen och vinden,
trädets knakande klagan
och solljusets susande sång
har samma smak
av ohörsamhet och oväld