Målarens palett var fylld med färger.

Karmosinrött sneglade på Ultramarin.
- Vad stilig blått är! Tänk att få svalka min hetta i det blå, tänkte Karmosin. 
Ultramarin sneglade tillbaka.
- Vad glad Karmosin ser ut!  Henne vill jag träffa!
Ultramarin tog i allt vad han kunde och flöt åt Karmosins håll. Karmosin hade fått samma idé, och la sig i ett brett stråk mot Ultramarin.

Så kom stunden de nuddade varann. Och något omvälvande hände. Nu transformerades de till lila. Gick upp i varandra för att aldrig mer skiljas åt.

- Vad konstigt, muttrade målaren. Jag trodde jag hade lagt karmosin och ulrtamaring för sig, men jag verkar ha slarvat. Men det var kanske meningen, funderade målaren vidare, det blir nog bra med ett lila parti här. Och placerade några tjocka stråk med lila på målningen.

Så förevigades de tu förenade färgerna för all framtid, på en tavla som visade två personer i en omfamning.