Jag tittar på Babel och lyssnar Velvet Underground, känner en resning inifrån och ut, blir till i dagen. Tittar ut: fönsterkarmarna bildar ram till en tavla som målas medan jag står och tittar, om jag står kvar och tittar. När jag reser på mig från fåtöljen (med en filt fallande till golvet) är den emellertid en enda tavla, en tavla som etsar sig fast i mitt väsen. Och medan jag rör mig i rummet, då och då ut och in i köket eller en sväng bort till hallen, målas den, och målas över, målas om, och när jag en stund efter förra gången, det kan röra sig om minuter, åter tittar upp och ut så får jag se en annan tavla. Om förra var i akryl, med blåtonad sky spillande sig över trädstammar med ett fåtal kvardröjande löv, över några övergivna cyklar och i mellanrummen mellan träden, så vetter den jag nu ser åt blåsvart olja. Men om jag inte tittat på Babel eller lyssnat Velvet Underground hade de här tidiga kvällstimmarna reducerats till en tanke över att hjärtat kan stanna.
Jag äger inget hus, är inte ute och shoppar, tycker inte om att slötitta tv, har aldrig skvalradion på, undviker spa, skyr gym. Det är det här jag har, jag får leva med det.

*
Jag har ingen famn med huggen alm, ingen öppen spis, inte furu eller björk, inte panel och inga himmelsblåa skåpluckor. Jag har inget hus att måla och måla om, ingen trädgård att ombesörja, att ömsint ordna i - att lägga kvist här och fuktig plank där, blad och löv för sig, jord i hög. Jag äger ingen bil, ingen cykel, jag gör inget gott bröd, röker inte pipa, har inga hundögon som tittar på mig, jag har inga bröstmuskler. Jag talar inte italienska och förstår inte tornedalsfinskan, mitt första språk, mitt rotspråk, så gammalt för mig att jag hade det hundra och åter hundra år före min födelse och jag hörde det i mammas mage. Men jag har salt. Jag har Lou och Bob, Iggy och Patti, och jag bor och lever och lider och skrattar i ett hem där gitarrsolon ur en mintgrön Fender Stratocaster (sonen) yr och hugger som snett fallande nysnö och piskande björk i händerna på en riktig bastubadare. Jag har mig. Jag har då och då glöd, det finns kvinnor som sagt att jag har varma händer. Det finns kvinnor som säger att jag är knäpp på ett bra sätt. Det finns kvinnor som sagt att de saknat mitt ollon, just mitt. Det finns män: de flesta av dem undviker jag. Jag är sällan likgiltig, aldrig liknöjd, men med ett hjärta som kommer att stanna, jag ska kallna. Jag har ångest, jag har ett tomrum, jag har en mun som försöker forma ord och en tunga som lägger sig i vägen, en hjärna som inte räcker. Men jag är i alla fall frisk. Jag har vatten ur kran, jag har en ful kran och en menlös näsa som ser ut att smälta ifrån värmen som min kropp avger. Jag har en vask att skölja kaffekoppen i, och ansiktet. Jag har ett ansikte som inte går att byta ut, men glasögonen går att byta ut så att ansiktet blir ett annat. Ansiktet har alltid varit ett annat, eller sedan snart ett halvt sekel, då jag fick dålig syn och började se rött. Hur det nu än är med den saken så förändras ansiktet med åren, dagarna, de flyktiga stunderna – jag är mig aldrig lik och liknar allt oftare min far, ibland min svårt sjuke far (som död blev han förresten en annan: en revolverman som dragit pickadollen bråkdelen av en sekund för långsamt ur hölstret).

Jag har bra tänder, tuggar finskt bröd direkt ur översta lådan till höger, tuggar rovor och svartrötter, tuggar våt aska. Det händer att jag har fiskfjäll och blomjord i vasken, men det är alltför sällan. Jag har fötter och ett par bra kängor, tyska, ifrån Altötting. Jag använder beckolja också i november, för rotkontaktens skull; under pistolhot rentav brännvin eller riktig konjak. Det händer att jag tänker på hur det var att leva som vuxen i landet då bossanovan var ny och Bo Widerberg var i Cannes och man klev ur en gul rund bil och satte sig ner i en brandgul soffa med turkos garbardinbyxa och när parfym, rakvatten och en cigarett var istället för daglig dusch och tandtråd. Jag tänker ibland på hur vardagen ser ut för kungen: hur han gör sig i ordning för natten och går till sängs, hur han ser på sin spegelbild när han står naken och borstar sina tänder och vad han tänker på de nätter han inte kan sova; om han sover med en hand om pungen och den andra om huvudet. Och så tänker jag på vad de kvinnor jag haft och de vänner jag inte längre har tänker på – och vad de gör, hur det går till i deras hem, omkring dem, vid sängen och mellan kök och badrum, en vanlig kväll, en onsdag och snart vinter, nu.
Själv kan jag gå ner till sjön och låta bli att välja bort att gå vidare ut på badbryggan och stå längst ut, lite lätt bredbent, sträcka på mig, ge fan i att gunga på höfterna och titta ut mot grå himmel som möter grått vatten och tro att jag hör en mistlur och tycka att jag ser en laterna och få för mig att jag hör grekiska.

*
Jag är så lättad när det där ätandet är avklarat. Det eviga: munnen som ska öppnas, mat som ska in.