Blå är färgen som nu, inte för en stund sedan, inte snart, färgar den ogripbara luften mellan de väldiga asparna utanför fönstret och jag sitter fast i en sexuell klåda, som i en luden burk, men vet vad det innebär att onanera. Efteråt den där skammen, det tusenåriga kristna själväcklet, obscena ensamheten, gråsuggorna. Mina drömmar består den här vintern av plötsliga dödsfall med mun full av snö, pojkaktig valhänthet i situationer med främmande stillsamt muntra tigande helt vuxna kvinnor, samt händer om frostade glas med kylskåpskall gin och blåa likörer. Jag kommer att förstå ett nej innan jag får ett nej.

Det kliar i mitt öra: jag stoppar in ett finger, ut trillar små glasbitar; blåa, röda, gula, gröna, brandgula, violetta och skära. Jag haltar svårt, skenbenet är brutet, också hälften av fotens alla ben. Ena skon saknas, en bit bort i gruset ligger ett pannben som jag tror är mitt. Jag knäpper ihop händerna, håller de knäppta.

*
Jag är en vanlig man, vill bara hålla din hand, kramas, lägga en hand mot ditt ryggslut medan den andra håller i en soppåse eller diskborste, vill stryka bort hår från ditt öra, tumma på dina okben, ta en sväng i parken med dig, lyssna till ditt skratt, tala om alldagliga ting, skratta åt en lustig katt eller underlig måne, tiga samman med dig; smeka din stjärt under pyjamasbyxorna, dra lite lojt med fingrarna i ditt kön. Låta dig, medan jag sträcker mig efter tandborsten, suga mig om du vill. Jag är bara en vanlig man, bryr mig inte om partnerbyte eller BDSM, vill bara dricka gott kaffe, öppna fönster och lyssna på fåglar med dig, är inte poly; vill bara inte alltid gå ensam mellan rummen innan dödens kalla hand kramar musten ur mitt hjärta eller kvickt griper tag om hjärteroten, rycker till och släcker livets lampa. Jag vill bara att en handrygg – som inte är min egen - då och då och i förbifarten ska stryka mig över magen eller nacken på min evinnerliga vandring mellan köksbänk och sängkant, toalett och ytterdörr. Mer begär jag inte.

*
Vaknar ensam, förvriden i min säng, är en annan än när jag gick och lade mig och ändå hopplöst densamme. Minns drömmen om tillkortakommanden och stiger upp. Det var många år sedan jag låg kvar, eller ens satt på sängkanten en stund. Och jag gör det jag ska, börjar med svart kaffe. Sätter på radions nyheter, stänger genast av. Efter fyrtio år i kapitalismens hägn sitter de dagliga rutinerna i kroppen; det är bra att det sker automatiskt. Jag går till jobbet, skakar hand och ler - skjuter upp min känsla. Lämnar det som gör ont, stänger om, sluter tätt. Lever kvar med skammen efter en kvinnas nej.

Ge mig lite mera tid, åh, men ett nej är ett nej också om det är otydligt, eftersom den distinktionen inte är ett ja. I tjugo år visste jag vad jag skulle göra för att få kvinna (håller jag mig vital så kommer de, så svarar de ja på mina initiativ, så får vi prova: det var sant, då). Den sanningen finns inte mer (någon har sagt mig att jag måste jobba hårdare nuförtiden, de äldre kvinnorna är av naturliga skäl inte lika kättjefulla och de säger att de lever för barnbarnen, fan vet, och själv är jag både mer robust och sårbar, och kanske är det så att jag inte längre strålar av åtrå och ensamheten vet jag vad det är, den dör jag inte av, i varje fall inte snabbt och en infarkt är bara den gnistrande toppen av ett isberg).

Jag lämnar det och stänger om. Men när jag kommer hem igen så sitter den här i mörkret, liksom frånvänd men fullt närvarande, som en gammal överrock och med handskar och sotarmössa. Den har suttit här hela dagen och väntat, behöver inte vatten och ingen mat, bluesen. Jag får leva, jag får leva mig igenom.

*