Han kastar vagnen i marken och dammet flyger. Skriker något om "gör om gör rätt, vill ni behålla era fucking jobb?". Tror att han är högst upp i machotrappan för att han är mest högljudd. De nya blir nervösa och tappar bort sig, vi andra orkar inte höja ögonbrynet. Vi bara plockar upp vår lista och bockar av galenskapen.

...

Min ring försvinner ut i mälaren. Lite som att den kände att det var dags, men jag var inte redo. Det är tomt på pekfingret som att något dött. Hur ska jag nu minnas henne? Hon glada på åttionian. Förstörd av lithium från polen men alltid nära till ett skratt. Hon höjer min haka för jag sover bredvid maten, hon sätter en gaffel i min hand för att tvinga mig äta. Hon äter jordnötsringar som någon annan fifflat in till henne och tittar på eurovision. Någonstans visste vi dock alla att hennes okontrollerbara glädje hade sitt pris. Om det finns någon form av rättvisa i världen så lever hon fortfarande.

...

"Det har aldrig varit större att vara liten"

Sade han. Och jag låtsades som att jag inte förstod vad han menade, det var lättare så.