Utvecklingen omgjordar sitt öde -
om nu

civilisationen med sin tro
på krafter som går att klappa
och knappa och koppla
tröttnar

ägg utan kyckling
mjölk utan spene
droppsten utan grotta
tröttar

mina klackar klapprar mot asfalt
men blicken borrar

genom betongen
mot en hungrande horisont

brölande, betande, gnäggande
sövande

spådomar, stjärnbilder
sagor och riter

dansar med arketyper
i doften av fläder och rosor

även döden är inne
i mitt biologiska minne

stödjande sig på nattens orangea gnistor
flyger ur aska en Fågel Fenix

jordmörkrets anlete strålar

honungen slungas.