Vissa dagar klarar jag mig, men idag när jag vaknar sitter det på mig, en fet katt som hänsynslöst breder ut sig över bröstkorgen och gör andetagen korta och pipiga.

Jag drömde om Jonathan inatt. Kanske är det som mamma säger: varje ny sorg blir ett nytt lager på den gamla sorgen; skulpturer av papier marché. Tunna florskickt av nedmalt damm från ett hjärta som pulvriseras gång på gång på gång.

Inatt var vi inblandade i maffian. Vi hade stulit ett pingisbord och använt det som säng, och nu ville maffian ha tillbaka det, men vi ville inte lämna det, för det var vårt sexbord. När maffian tog tillbaka det tittade vi på varandras som främlingar. Sen tog Jonathan ett steg ut i verkligheten och försvann och jag var kvar i drömmen själv.

Det är alltid smärtsamt med ett dödsfall av en hjälte. Jonathan var min protagonist tills han tappade masken. Nu lever jag i en anarki där onda krafter får härja fritt. Jag är inte alls hjältinnan här. Jag går omkring i apokalypsen med blicken mot marken.

Nya hjältekandidater dyker upp ibland. Connor, med den sexiga hållningen. Mitch med den konstiga humorn.
Och såklart
Patrik.
Det närmsta vit riddare jag någonsin kommit.

Jag är alldeles för smart och medveten för att vänta på prinsar. Jag är mer än en vacker kvinnogestalt sjungandes när hon hämtar vatten i brunnen. Ändå blev det en roll jag spelade felfritt; varenda replik levererades med artikulation och känsla. Det blev tryggt att veta att jag hade en plats i världen som var skriven för mig. Att jag passade den var stort, större än om den passade för mig.
Belyser jag rummet eller lyser lampan på mig,
var det det du sa Patrik?

Jag lös så starkt att jag bländade mig själv.