Jag skriver prosastycken som alla ska vara hemma i, men inser att jag är klimatförnekare när jag pekar mot himlens blå. Jag slänger datorn genom väggen, lägger mig under täcket och bestämmer att jag aldrig mera ska vara naiv.

Idag sitter jag på balkongen och läser Kafka. Det känns bra, ingen behöver bli upprörd över mitt existentiella val av bok. Inte räknar jag med att människan på våningen ovanför ska anklaga mig för spionage mot en rökande socialist.

Jag står i köket, boxas med luften. Det är skönt att ingen annan tänker på mig just nu, ändå tittar Jehovas vittne genom brevinkastet, tror att jag söker efter inre längtan och anmäler mig för stöld när jag inte tar emot posten.

_______