Drakögon iakttar mig. Dess blick öar av antiloper savannen som snö dun faller från himlen. Indigoblå. Men samtidigt försvinner verkligheten i mirakel som för oss närmre varandra. Frusen om nätterna, men aldrig så länge att de rytande lejonen ej dig trösta. Vigselring blänker till i stjärnornas sken, men du vänder bort din blick och häller upp mer champagne i våra glas. Vi skålar medan skedstorken ser på. I önskebrunnen där koikarpar simma vi evighet önskar. Vilsna broar av tankspriddhet. Våra själar försvann någonstans mellan sjöar och hav. Aldrig var de stunder av saknad så stor som diamant tiaran du stolt bar som prinsessa av dina minnens saga.
Lycka i kärlekens håv. Frestande smultron på strå. I dimman av rådjurens andetag vi gör änglar i lövhögar.
Bittra lömska leenden. Så falska. Men i norrskenet ändå vackert och äkta.
Vem är du bakom de drakögon som iakttar mig?
Kanske sanningen i påfågelns universum.