På kanten av hela huset bodde polackerna. De kändes trevligt trivsamma, ganska enkla men tillräckligt mystiska för att bli föremål för fantasier. Jag fattade nog aldrig riktigt vem av dem som var den huvudsakliga hyresgästen och vem som eventuellt också bodde där i grunden eller bara hälsade på några månader i taget...

Damen minns jag som stor och rund, ibland med en röd klänning på. Damens röst måste ha haft något mer passionerat över sig än den genomsnittliga tanten i kvartéret?! Oavsett när humöret höll sig på den argare eller den gladare sidan... och även ifall hon viskade förtroligt lika ofta som ropade utan direkt urskillning?!

Herren kan mycket väl ha varit två herrar, varav bägge hade skägg, sparsamt välordnat, som sällan behövde dölja varken buller eller skratt. De var klart längre och senigare än damen, om än inga atleter - emedan de syntes mer vana vid solstolar och blomsterrabatter än vid joggingskor eller containerstuvning. Kommer ej ihåg vem som rimligen var hennes make och vem som kan ha varit hennes broder??

Ej heller lärde jag mig deras namn, till skillnad från merparten grannars på den tiden... vilket antingen kom sig av hemlighetsmakeri eller helt enkelt hurpass komplicerade de torde varit att uttala?! Inbillade mig att Polen låg oerhört långt bort, måhända på en sida av planeten där knappt någon jag kände hade satt sin fot. Ändå var dessa näppeligen de enda med polsk härkomst i vår lilla stadsdel. Att de kom i stort sett lika nära ifrån som finnarna, hade ingen påvisat.

Merparten av grannarna kring gräsmattan såg jag till att besöka minst en gång vardera i mitt pojkliv. Så även hos dessa trädde jag in, och fick smaka på en inredning av stilfullt svarvade träpelare, likt ofantliga kryddkar, i vad som måste ha föreställt köket. Det kändes snarare som att komma in i ett villahus eller restaurang än i en förortslägenhet.