Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Allt kommer att bli mycket värre



Han hade gått igenom eld och isande regn. Han hade vistats i många utav helvetets djupaste kretsar. Arrogans, dumdryghet och godtycke. Supermobbing, tills hans själ och psyke var i en miljard bitar. Dessutom så gick han omkring med en odiagnosticerad och omedicinerad bipolär sjukdom. Han hade flygit till solen och sen fallit ned under jord i omänskliga depressioner blandade med gränspsykos och ren psykos. Nu var han i skogen en bit ifrån där han bodde. Han hade samlat ihop alla sina mediciner, tillräckligt mycket för att dö. Han skulle svälja ned tabletterna med en pripps 3,5. De senaste 5 åren hade varit helt otroliga, med 7 vistelser på olika psykavdelningar. På morgonen hade en så kallad läkare kört ut honom från en avdelning, då denne inte ansåg att han var tillräckligt sjuk. Gör det nu då så är det här jävla livet över, tänkte han. Men en klar inre röst manade honom att låta bli. Ditt liv är inte över än, sa rösten. Han var 47 år om två månader. Hans liv var ett splitterpussel, ett kaos, en oöverskådlig multitragedi. På en fest i Varberga på nyår så hade han blivit våldtagen 3 gånger av två män som hade lagt nån drog i hans glas.
Bara han kunde få tag på dem så skulle han skära halsen av dem, och stycka dem.
Han gick hem, och bara satt i sin soffa och försökte se klart, och inse vad han skulle ta sig till. Kaoset snurrade inom honom, och ångesten var strålande svart och klar. 
Hans granne och vän Gördis hade han gett en rejäl örfil för ett par veckor sen, som han hade förtjänat med en jävla provokation. Gördis var en dr Jekyll and mr Hyde-typ. Lugn, timid och snäll nykter, och tvärtom på fyllan. Det hade hänt samma sak hösten innan, grov provokation och rejäl örfil. Det var dags att gå vidare och söka andra människor att bli vän med. Men i vilket sammanhang? Kyrkan? Mötesplatsen?
Gänget han umgicks med, nästan uteslutande på fester, var förvuxna tonåringar. Efterpubertal omognad, och ett hejdlöst drickande. Eftersom han var bipolär och inte visste om det så drack han också rätt så mycket. Det är allt annat än en bra kombination att vara bipolär och förtära alkohol i för stora mängder. Åh vad dåligt han mådde nu. Han skulle ha tagit livet av sig och kände sig så trasig och härjad.
Något som av någon anledning gjorde honom lugnare var att vara ute och promenera i och runt staden på nätterna. Det var klart ångestdämpande. Han satt nu och bad till Gud, som han inte visste existerade. Och vem gör det? Det var även det mycket ångestdämpande, men det vara bara ett tag, sen var demonerna på och högg igen.
Han trodde på djävulen och på demoner. Att de går på känsliga och svaga individer.
Fosterställning på golvet. Hans två katter, Rasmus och Primus, höll sig undan från honom. Andas djupt med magen, tänka på någonting positivt. Det här skovet av sjukdom hade hållit på i 4 dagar nu. Han tänkte att han borde ringa och tala med någon. Men vem? Gördis hade i alla fall varit bussig nog att ta hand om katterna när han hade varit inlagd. En stark dödslängtan pulserade inom honom som ett gift.
Hans flickvän Lena orkade han inte ha någon kontakt med när han mådde så här.
Hon hade nog upp med sitt eget mående och sin struliga livssituation, med föräldrar som bara ville förstöra för henne och utöva förtryck, när det var dom som var sjuka.
Han tog en lång dusch, och kelade en stund med katterna som var oroliga på grund av hans dåliga mående. Sen tog han 2 propavan och 2 imovane sömntabletter tillsammans med en öl. Mardrömmarna härjade honom. Riktigt sjuka, bisarra och perversa drömmar. Han vaknade svettig och förbannade den dag då han föddes.
Klockan var 4 på natten och han mådde så vidrigt dåligt, och bad till Gud, maniskt.
Han ringde till jourhavande med människa, och det samtalet mildrade ångesten.
Han måste åka till psykakuten i morgon, och hamna på en annan avdelning än den där idiotdoktorns. En dvala tog honom med till morgonen, och han sprang direkt och kräktes våldsamt en lång stund. Vad har jag gjort för ont i ett tidigare liv för att bli straffad på det här extrema sättet, undrade han. Promenaden på några kilometer till sjukhuset gick så där. Han hade solglasögon på sig. Klockan 11 var han framme, och togs emot av en vänlig sjuksköterska, en kvinna i 60-årsåldern som bad honom att sätta sig och vänta. Vänta var han van vid att göra på psykakuten. Det är bara att sitta och försöka tänka på någonting lugnande och meningsfullt. Det var några stycken före honom i kön, och klockan blev 14.30 innan han fick träffa en läkare, den här gången en invandrarman som inte var jätteduktig på svenska. Han blev inlagd, men den här gången så skulle han få vård i Lindesberg, 4 mil norr om Örebro.
Det kändes skönt att slippa avdelningarna i stan, som han hade åkt in och ut på. Bra att få komma ifrån Örebro. Men i taxin dit så fick han på gränsen till panikångest. Andas djupt sakta. Taxichauffören, en kvinna i 40-årsålden, var snäll och pratsam.
Det var som en tät dimma inom honom, han kunde inte tänka klart, eller så körde ett kaos runt i huvudet. Avdelningen i Lindesberg var mycket lugn och rofylld, betydligt mer avspänd atmosfär än i Örebro. Det var middagstid och skötarna var lugna och vänliga mot honom. Han ringde Gördis, som lovade att ta hand om katterna, skönt.
Att vara på psykavdelning var för honom ett slags munkliv. Bara ta det väldigt lugn, och tänka på ett problem i taget, eller strunta i alla problem ett tag. Efter en vecka så hade han hämtat sig från den värsta krisen. Läkaren, en man i 40-årsåldern, var förtroendeingivande, snäll och proffsig. Han ville testa mediciner som han inte hade tagit förut. Hans flickvän Lena kom på besök efter ett par veckor. Han var så glad över att se henne, och det var ömsesidigt. De hade sex på toaletten bredvid hans rum. Nu är vi med i den exklusiva skaran, skämtade han med henne. De kysste och kramades länge innan hon åkte. Hon förmanade honom att byta umgängeskrets och sluta dricka alkohol. Vad han inte visste och inte läkarna heller, var att han var bipolär sen 30 år tillbaka, när han var 17 år. Han var en tickande bomb, och hans sjukdomskarriär var långt ifrån över. Men efter 3-4 veckor på den här avdelningen så mådde han mycket bättre. Resten av våren och sommaren tillbringar han tillsammans med Lena och sin nya vän Lars. Han skippar suparpolarna och börjar spela fotboll med ett veteranlag i fotboll. I september så börjar han bipolaritet att aktiveras igen. Det blir åttonde gången på fem år som han blir inlagd. Inte heller denna sejour så misstänker läkaren bipolaritet. Han frågar inte ens om jag har haft några perioder då jag har varit uppvarvad. Ska man bli klassad som bipolär så måste man vara manisk, för deprimerad och psykotisk kan man vara utan att vara bipolär. Han kom alltid in när han var deprimerad och gränspsykotisk, och med en maximal ångest. Den här gången så mådde han till och med sämre än på våren. Livet är hopplöst, tänkte han. Jag är ett hopplöst fall. Vad han inte visste var att han även led av posttraumatisk stress, på grund av hans pappas suicid på 70-talet, och ett år av en extrem schizofren psykos på mitten av 80-talet. Han skulle behöva en högst professionell psykoterapeut. Han skulle behöva ett Guds mirakel. Lena och Lars, hans enda riktiga vänner, tillsammans med dom så rådde det kärlek och sanning.    
Han var på avdelningen hela september och den här gången så var läkaren bekymrad. Hur djupt ska jag falla, ska jag bli schizofren igen, eller är jag det? Är det djävulen och hans demoner som terroriserar mig? Är det allting på en gång? 
Även den här gången så repar han sig på en månad. Vad han inte vet är att allt ska bli mycket värre, om ett drygt år. 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 271 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-07-02 19:17



Bookmark and Share


    Lars Gullberg
jag ser att du utvecklas. Och det hör är ett bekant ämne för mig eftersom jag dels är utbildad i ämnet psykosocialt behandlingsarbete med inrikting på socialpsykiatri. Missbruk. mm har även folk i min närhet som mått och mr dåligt. Ja fy fans så man kan må alltså. Människor som inte själva gått igenom sådana kriser kan aldrig föreställa sej detta helvete. Du har ett bra uttryck Johan.
2019-07-02
  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP