ligger i min säng och väntar på att solen ska gå ner, dock att de är morgon och jag precis sträckt på mina rastlösa ben,
ännu en dag vän-lös, hopplös och fylld av oro, ångesten kryper upp och dubblar tankar tills hjärnan spräcker och känner sig stor nog.
ja får panik, inuti denna skräp maskin som inte kan erbjuda något någonting förutom massa plåga och utövade texter utav mig som framstår som ett svin för vissa.. För andra är jag älskad, vad ska jag själv tro? kan inte veta till 100 så denna mening får utala mina sista ord.

Jag orkar inte mer.