Slätten
Ordlöst lever jag vidare
På
Den stora slätten
Små gröna Strån som kittlar
vaderna
Åt alla håll
Horisont och
en blå himmel
Som
Kapslar in
Kanske har jag blivit häst
Bubblor far
I vener och artärer
Och överallt där de kommer åt
allting omvandlas
Ständigt
Och plötsligt
Inuti denna kropp
jag åldras
Det finns andra också
Runt mina ben
Ur gräset
växer barnen
Deras små armar
Spretar
Och i
Nya virvelstormar
Varje dag
En ofattbar oreda
Gör upptäckter
Och
Uppfinner atmosfärer
På nytt
Ibland tonvis med äkta glädje
Lycka rent av
Mer än vad vi kan få med oss
I sadelväskorna
Och jag
Travar på
För det mesta
Lite för fort
Med rutiner
Som fastnat
I skägget
Ibland blir jag
Ett rullande klot
Som
Saker fastnar på och jag växer
Känner inte igen hälften av allt
Som visar sig vara jag
Tills kraschen kommer
Tänker jag
På andra sidan slätten
En vägg
Eller vad som helst
Tror inte det syns
Som det gör på barnen
Förändringen
Det som händer
Inombords
Inuti hästen
Innanför pälsen
Det förtvivlade kaoset
Som jag vadar omkring i
Stark och vuxen
En imponerande hårman
Blänkande svart bringa
Barnen älskar det
Känslostormar
De högsta värdena som uppmäts sedan mätningarna startade
Drar över slätten
Slukar himlen och marken
Som trots allt ändå förblir
Opåverkad
Tyst och stum
Tvekande nästan
Grässtrån ilsket vajande
Gröna men jag
Blind inför allt runt omkring
Har fått
Slättblick
Ser bara gräs
Och barnen som tumlar runt
Skrattande
Rakt in i en regnbåge
Vacker
med all den där
evigheten bakom