Jag viskade adjö när jag var 17 år till döden
ett vilset barn, ett trasigt liv
Det var en ensam själs öde
Jag vände på korten, kastade pjäserna, gav döden min sista giv

Linfälten reser sig, viskar om förbjudna sagor, en tid svunnen
Jag brann, som hjärtat i en masugn, som tiden vid en förkunnat
Jag levde för att känna, ett sista hjärtslag se sig vunnet
Men känslor är brustna, tystnad är död och där linfält brunnit