Att räta ut linjerna med det kluvna kända. Och jag tänker att samhörigheten jag söker är den tunnaste av silvertrådar. Aldrig bruten. Ständigt närvarande trots alla avstånd och svårigheter, lycka och bubblande skratt. Jag vill fnissa med dig, hålla din rygg när det blåser, ge dig mina lovikavantar i kylan, låta dina väldoftande oljiga händer smörja min rygg, smaka dig och låta dig fylla mig.

De räta linjerna sammanstrålar med silvertråden och jag tänker att kanske nu. Och så ljuset. Och så ljuset.