Ovan molnen, under din solhatt,
bland blomdoft och varma vindruvsträd...

saknas avsiktligt,
alla fönster, speglar och mönster,
där, hos dig,
är vi alla lika vilse,
blinda inför varann,
ovärderliga i dina ögon.

Ovan molnen,
regnar en oskyldig lycka,
bland blomdoft och vindruvsträd,
minns jag inte (ens) att jag levt.

( Om du finns någonstans,
om du var med oss där och då i växthuset,
varför gör du såhär mot oss!?)


Just nu ser jag inte, känner knappt,
jag är brutalt rädd,
att du ( och alla andra) ska lämna mig!
under molnen gråter jag slut på tårar.

Snälla, släpp mig inte,
jag har så lätt att tappa fästet ibland.

Snälla!
Om ditt land med blomdoft och vindruvsträd, finns där ovan molnen,
om man får andas levande lycklig, utan tårar dag som natt,
tillsammans med dig,
då ber jag från djupet av mitt hjärta,
att du ska boka en plats åt honom, där, hos dig,
så att han får känna sig älskad, och lycklig,
han om någon, förtjänar allt gott från dig.

Jag är rädd, för att bli så ensam, igen,
om du finns, där ovan molnen,
skydda oss, små förvirrade människor,
vi som knappt orkar andas, här, under din solhatt,
hjälp oss, så att vi slutligen hittar land,
från stormigt öppet skrämmande brusande hav.