En morgonstund, en tillvaro kantad av ångest,
Meningslösheten med livet står hugget i sten,
Ritualen börjar med medicin och micrad kafferest,
Det tar någon timme innan jag stadigt kan stå på mina ben.

Det känns numera som att depressionen är förpassad till en timme,
24 timmars lidande i koncentrerad form,
Så många hemska tankar som tvingar sig in i mitt sinne,
Att vakna med självförakt, som efter 1 timme blir färgglad och lättnaden är enorm.

Långa stunder är depressionen och ångesten bortblåst,
Men morgonen därpå kommer att vara likadan som alla morgnar ändå,
Andas ut, morgonens kamp startar dagen och jag får upp mitt flås,
Till kvällen när jag stilla reflekterar, så känns en timmes kamp, för en dags frihet, enkel att utstå.

Jag kämpar var morgon, för att få vad de flesta andra alltid har oavsett vad som står på.

En timme har gått, sedan jag öppnat ögontaken,
Nu är jag redo och känner mig på allvar vaken.