Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Mitt jag; en resa från 0 till 30+

1. Spegel, spegel på väggen buren,
tala till mig, den tyste trubaduren,
vad ser jag speglas i min spegelblick,
om ej de många minnenas mätta insikt.

2. Ett ensamt barn utmed fälten skåda,
med hela världen som sin sandlåda.
På klippans kant var jag ständigt fri,
fri att sjunga och skapa ödets broderi.

3. Ett ensamt barn bland andra barn,
där jag band en knut av hjärtats garn,
för att en dag genom tråden hitta hem,
i flykt från onda ord från de normala dem.

4. En ensam ungdom med blicken fäst,
där i marken där den höra hemma bäst,
för ingen vill se en utomjordnings hjärta,
som börjar värka nu av minsta lilla ärta.

5. En ensam ungdom blir bäste man,
lyckas fånga alla de blickar som brann,
men bakom den dansande teateraktören,
väller oljan fram ur den växande tumören.

6. En ensam ungdom orkar inte livet mer,
knyter snara, sparkar stol och livet överger,
men ödet vägrar att döden upprätthålla,
repet brister och Hels svarta kärlek förtrolla.

7. En ensam ungdom falla utmärglad till mark,
utbränd, mager under panikångestens bark,
här väntar drömmaren att ömsa sitt skinn,
att bli en fjäril, aldrig mera människa någonsin.

8. En ensam ungdom förlorar både barn och vänner,
livet är en skärseld som tränger in och bränner,
men eld möter eld i ett bröst som skriker:
Aldrig mer undan ett slag jag viker.

9. En ensam människa vandrar världen omkring,
söker ständigt skåda ny kunskap om allting,
följer dessa ödets trådar i garnet som spåddes,
i hopp om att hitta de svar som aldrig nåddes.

10. En ensam människa vänder ut och in på själen,
dör, brinner och återföds i jordens eftermälen,
kravlar sig upp ur graven och smakar nattluft,
vet nu att vissa svar vilar långt bortom förnuft.

11. En ensam människa dansar med svåra steg,
genom livets motgång, obarmhärtig seg,
för viljan är ett svärd som aldrig giva upp,
även ensam på flotte under vågornas gupp.

12. En ensam människa blir lämnad att blöda,
blöda bort både kärlek, pengar och brödföda,
men finner sin räddning i ett litet pälsklätt liv,
som skingrar både ångest och smärta med sin saliv.

13. En ensam människa finner sig nu till ro,
i hjärtat av skogen skall vi stanna och bo,
bortom dömande ögon och ont förakt,
här kan vi leva fria från alla ord som sagts.

14. En ensam människa hittar tillbaks till livet,
skingrar panikångest i att acceptera vad som var givet,
född med nya vingar, vid klippan jag en gång stod,
inte man, inte kvinna, utan människa av blod.

15. En ensam människa försöker nu blott leva,
att efter jobb, kärlek och framtid treva,
även om dessa ting endast är blott en detalj,
i sällskapet från ett hav av vackraste liljekonvalj.




Bunden vers (Rim) av Marcus Gabriel Fors
Läst 212 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-07-05 17:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Marcus Gabriel Fors
Marcus Gabriel Fors