Styrkan i orkanen sliter i allt,
hon är lika ful som alltid,
( det är som att jag har bestämt mig för att tycka illa om henne).

Skogen viskar stillsamt,
det var länge sen jag besökte den.
( jag känner mig hemma mest i det där som egentligen är skadligt för mig).
Orkanen når inte hit,
( eller så har jag redan överlevt den)...

Jag har blåst omkull,
så många gånger nu,
men alltid har sekunden fångat mig
(den som jag aldrig känt av)
drar en tung suck
( inte fan kan den innehålla lättnad).

Stormen drar och sliter i mig,
i rosa vitt vill jag ( egentligen) inte andras längre.
( Och) det ska föreställa sig vara Fredag idag.

Jag lär skaka,
utan vingar i natt,
då stormen ryter som ett hugrande lejon igen.