Jag bäddar rent. Efter en liten stund luktar jag plötsligt på lakanen och i mig, först i mitt huvud, sedan i min kropp, eller kanske tvärtom, hur ska jag kunna veta, snuddar en tanke, som en ljum vind mitt på dagen på en mager äng med spridda prästkragar. Den handlar om att du tyst kommer fram till mig, stryker dina handflator mot mina underarmar, lägger dina händer mjukt på mina höfter och kanske på min mage medan jag fortsätter bädda och du följer med mig i mina rörelser. Jag känner dig i mina rörelser, du som inte finns, inte än.
Jag är rädd jag ska skrämma dig, du som inte finns. Att mitt stillastående svarta blod ska synas i mina ögon. Ett sken som från en slocknad stjärna, mer kol än kattguld, mer midnatt än sol: ett tusenårigt arv av väldiga myrar att gå ner sig i. Ett evinnerligt malmmörker att försvinna i. Alltför mycket predikotext, mygg och sommarljus att gå bort sig i. Men jag vill vara ny, för den här dagen, för världen, för mig, för nu och för dig. För ett möjligt oss är jag ny, just det har jag aldrig provat.

I mig också sporer av kärlek, sedan urminnes tider ympade, innan Elvis och bortom Jesus, före mamma och pappa, som en omsorgsfullt tjärad båt. Längtan efter kvinna är som salt i gröten. Att knyta soppåse på soppåse och diska kopp på kopp och skänka en tanke till golvet som borde skuras blir meningsfullt i skenet ifrån det lilla hoppets fönster ut till världen, människorna och kärleken. Men utan längtan smakar gröten papp och livet blir om inte en plåga så en pålaga, ett vegetativt tillstånd, ett grymt maskineri, en göl utan tillflöde. En vass kyss bara, så väcker du min latenta herpes och ur rost eller lätt som en plätt som en ros mot en nos krafsar vi tillsammans fram den ruvande kärleken. Skopar med trygga varma händer ur oss.

*