Den vita gardinen


Den vita gardinen fladder i vinden
på en sommardag med drivande moln på en blå himmel
och dess vågiga rörelser
skapar sprickor i tid
som visar stjärnsträckta vägar
till små maskhål dolda i universums krokar
dar får mig tillbaka till mitt ursprung och barndomsland
som spridas ut som en regnbåge färgad matta
på en picknick på en vårdag
och fortfarande bubbla i en
med alla dess framgångar och misslyckanden, sorger och glädje
och de som var fiender och de som var vänner
i ett evigt och hemligt pussel
medan en obeskrivlig känsla av lycka
och sedan en överväldigande trötthet
fyller mitt sinne och min själ
medan några blommor och buskar i den välbekanta trädgården runt mig
öppnar och viskar i mitt öra
om frågor, svar och sanningen
vilken man bara kan rymma en mycket liten del av
innan de stänger igen
och en regnbåge blir synlig i horisonten
bakom några kullar där ett ljus lyser så klart som solen
medan jag går det första steget utan att gå
och rör mig över oförståeliga avstånd
genom tid och rum längs samma väg som jag kom
tills jag är tillbaka i min plats
med utsikt över den vita gardinen