Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dockan

Den bästa presenten man någonsin hade kunnat få,
en docka som kan prata, skratta och gå.
Finns inget vackrare jag någonsin kommer beskåda,
hon får en plats längst fram, ovanpå min byrålåda.
Den släta, varma, solbrända hyn,
stora grönbruna ögon ramas in av mörka ögonbryn.
Skönhet som svallar ut i ett långt, tjockt hår.
Till och med snygg när hon fäller en tår.
Vita pärlor, ett leende som kan beskrivas som perfekt,
hjärta av guld, skulle aldrig ens skada en insekt.
Kurvig figur som hålls upp av långa ståtliga ben,
som gjord för att visas upp på scen.
Mina vänner älskar henne och kallar henne fin.
Så söt och rar, målet med hela evolutionsteorin.
Vad mer skulle man kunna begära?
Jag vill alltid ha henne nära.


Den sämsta presenten man någonsin hade kunnat få,
en trasig docka som kan prata, skratta och gå.
Finns inget fulare jag någonsin kommer beskåda,
hon får en plats längst ner, underst i min byrålåda.
Den buckliga, finniga, bleka hyn,
ögon som sitter för tätt toppas av buskiga ögonbryn.
Fågelbo på huvudet som består av ett tråkigt, gråbrunt hår.
Finns inget vidrigare när hon, röd som en tomat, fäller en tår.
Gula tänder, ett flin som bara känns otäckt,
skulle jag ha henne som vän skulle jag spy direkt.
För stor kropp som ställts på håriga ben,
blev hon fet av att äta, eller är det en gen?
Mina vänner skrattar, kallar henne motbjudande och ful.
Försökte skaparen att göra ett skämt? Att äga detta monster är inte alls kul.
Kanske hade gått om hon var av en annan sort.
Duger ingenting till, det är väl bara att kasta bort?




Bunden vers (Rim) av Salut Lellan
Läst 29 gånger
Publicerad 2019-07-06 11:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Salut Lellan
Salut Lellan