Inte för att jag brukar tjuvtitta. Det bor mest harmlösa idioter i området, Ja, den där sorten fåntrattar som aldrig kommer begripa att ”Mandelmans” ser ut som ”Pettson och Findus”, men när jag köper en kikare blir jag intresserad av att spana på annat än fåglar.

Kvinnan som balanserar på fönsterbrädan är spännande. Hon vinglar och jag undrar om det finns knarkande ballerinor eller om hon är trött på verkligheten bakom glaset. Det är innan jag förstår att hon fått nervsammanbrott av att inte kunna spionera på mig ostört.

Lätt illamående ändrar jag vinkel och försöker hitta taxichauffören. Han byter tydligen vissnade blommor i blomsterlådan lika långsamt som taxametern tickar fort mellan stoppljusen. Jag känner mig sjösjuk på riktigt när han sitter på balkongen och ser mig i ögonen.

Vägen hem känns lång när alla vet vem jag är. Det är vandringen genom kvarteret jag varit osynlig och trygg i. Jag slänger kikaren mot ett gäng fåglar när de glor på mig som om jag är dum i huvudet, då jag beskådar dem utan att säga hej och bjuda på lunch.


________