Existensen är ofantlig
i sin likgiltighet

men vi gör stor sak
av dess omedgörliga och oavsedda
tecken;
dessa mönster
människorna ser
på människoavstånd,
ur vilka de tror
att det tecknas åt dem
ur livsens rot,

semaforeras

telegraferas

telefoneras

och hallucineras

fastän perceptionen
bara är overklighetens penselförare,
och kroppsligheterna
obekymrade uttryck
för en medvetslös rörelse
i grundämnenas resa
ur smältdegel i smältdegel,
med uppehåll i människor
och annat oförutsett;
i tillspillogivna medvetanden
som ibland glimtar till
i planetära molekylkedjor
och dna-sekvenser,
helt utan mål och mening;

skräckfyllda bardomålningar
över grottväggar och pekskärmar,
och ögonlockens insidor,
i strukturer som tolkas
av sig själva,
på vägen mot upplösning
och omvandling;

ständighetens tidlösa markörer;

galaxer vars utbredning
bara ses
av tillfälliga livsformer
på hundratals miljoner ljusårs avstånd,
accelererande
ur intet genom intet till intet
i fåfängligheternas fåfänglighet

Ögonblicksstormarna driver
som moln av knott
genom detta bardo
av påkostade overkligheter;

vällande i storformen millennier
och den högre abstraktionsnivån Kosmos

genom sega rumtider,
runt, runt
i raka linjer,
som tankarna dolda
i Leni Riefenstahls
propagandafilmer

eller nerdragna
i myrlejonens fångstgropar;
de svarta hålens
vertigo

Jag hanterar stundens flyende
raseri
som jonglören sina käglor;

som ljudpoeten sina fonem
i protospråkens glömda ruiner

och i min förmåga till föreställning
hälsar jag okända civilisationer
djupt i galaxer
balanserande
på gränsen
till bortflyendets alla tillryggalägganden

”Jag avundas katolikerna bikten:
Psykoterapi och drogmissbruk
är inte samma sak”,
sa gubben

”Religion
är bara konstiga kläder
och en inneboende saknad
av bikameralitetens gud i örat”,
sa käringen

”Man får finna sig i det här,
som Namibiaöknen
som bara ligger där,
eller som katten
som bara ligger här”,
sa flickan

”Men när jag borstar tänderna
kan jag inte låta bli
att tänka
på efterbördens grinande kranium
i ännu ofödda arkeologers
fjärran tidevarv”,
sa pojken