Höstoffer
Tiden var mogen, det svarta guldet lockade ute i havet. Männen stod på stranden och väntade på att få ett klartecken av byalagsäldsten. Förberedelserna var gjorda, båten stod beredd vid vattenbrynet ännu halvt uppdragen på sandstranden. Båren som de hade tillverkat av spriseglet låg bredvid med sin börda klar för avfärd.
Hövdingen byalagsäldsten han som kunde läsa tecknen på de gamla stickorna, stod och såg upp mot månstrimman som nu var i nedan. De hade alla väntade på den rätt tiden och timmen. Havet var lugnt guld udden som de kallade berget där ute syntes knappt i det svaga ljuset.
Lyft ombord, sade han det är dags att ro ut innan stanken förgör oss, har ni lottat om roddare. Handuppräckning bekräftade och två man knöt halsduken tätare kring näsa och mun. Lyfte sedan båren med sin stinkande börda lade den i båten, hoppade själva smidigt ned i fyrmänningen som sköts ut och de började taktfast ro den stinkande lasten ut mot öppet vatten.
En stor järnten med en kraftig ögla var inslagen i skallen på kadavret och ett grovt rep var fästat med stabila knutar. För att underlätta den senare hanteringen av den makabra kroppsdelen.
Efter en ganska kort rodd av dessa två mycket sjövana kraftiga män, saktade de in båten när de närmade sig udden.
Hoparen tog ett lod fästat vid en tunn lina och syftade djupet vid båten nickade och sade här bli det bra, cirka 2 famnar.
De reste sig fäste den ena bårstören vid årtullarna. Knöt ett rep med ett flöte vid den grova trossen och kastade repet med flötet ut i vattnet för att undvika att allt trasslade in sig i den stinkande kroppsdelen.
Lyfte med hjälp av den andra stören kadavret, stjälpte sedan detta av seglet. Först såg det ut som den av förruttnelse gaser fyllda bördan tvekade innan den började sjunka. Sedan kunde de se kadavrets bubblande färd ned mot botten.
Snabbt sköljde de av segelduken som de hade använt till bår. Satte störarna på sin plats som segelbärande master, så att de kunde hissa ett litet sprisegel av den våta duken.
Hoparen försökte vant svänga båten och orientera sig mot land. De såg att en brasglöd lyste som ett välkomnande öga på sandstranden. Byalagsvännerna hade tänt en liten brasa för att underlätta för roddarna att hitta in till land i mörkret.
Nattbrisen och det lilla seglet gjorde färden med hoparens vana styrhjälp till ett rent nöje, men även frånvaron av den ruttna stanken av kött gjorde färden mot land till rent nöje och att samtidigt få dra in den rena svala havsluften i lungorna.
Nu återstod bara att om ett dygn skörda det slingrande svarta guldet. Vinterhalvårets välsignelse.
© Bosse 8 juli 2019.