Jag känner en värme,
Som sprider sig i kroppen,
Ända ut i mina händer,
Jag klättrar och äro nu ej på botten,

Jag känner mening,
Med livet och dess bestyr,
Som att jag genomgått själslig rening,
Jag antar livet, slutat fly.

Jag känner kärlek,
till den familj som alltid,
Älskat mig, liten i storlek,
Men underbara för den sonen och brodern,
Som varit på glid.

När jag slutat fly,
Och vänt mig om,
Fann jag att mina vänner,
Stod precis bakom,
Som om var och en var en staty.

Framför allt så finns det stunder,
Då jag inte hatar mig själv,
En självklarhet för andra, för mig ett under,
Jag har framtidstro när jag sakta,
Flyter längs livets älv.