Jag minns min barndom som igår
och minnena på datorns disk
dokumenterar dessa år,
den ljuva tiden, rosig, frisk
i Sundsvall, fyrtitalets slut.
Jag har ej börjat skolan än,
dock har jag lärt mig veta hut
och hålla trut
bland vuxna och vid middagen.


Vi bor på gamla Norrmalm bland
förfallna kåkars trähusrad,
den stadsdel som stod mot den brand
som ödelade Sundsvalls stad.
Vi bor i sjökaptenens hus
med vattentoalett och el
och även tel.
och kaklat rum för dusch och bad.


Men sådant udda överflöd
står i kontrast mot mångas liv.
Mitt Norrmalms rikedom och nöd
ger många skilda perspektiv.
Jag är ju bara barnet, dock,
och leker sorglöst i min gränd,
ej ännu bränd,
med linluggslyster i min lock.


Än är jag Hjortfot och på jakt
med foten klädd i mockasin,
med indianens fjäderprakt
bland fur och gran i djup ravin!
På Norra Bergets stadsdelsbrant
går jag med båge och med pil
i klassisk stil,
med ungdomsbokens bild bekant.


Än strövar jag på egen risk
i Sundsvalls centrum, byggt på makt.
Det doftar blommor, ost och fisk
ur Saluhallens rika prakt.
Jag går till Vängåvans fontän
och doppar foten i dess brus.
Min dag är ljus
och det är långt till kvällen än.


Jag metar mörtar utmed ån,
som skiljer Norrmalm ifrån stan.
Jag är en liten pojke från
en gammal tid och den för dan.
Så är det än. Jag är min tid,
från nittonhundrafyrtital
tills hanen gal
i slutet av min levnads strid.


Jag minns den ljuva tiden än
med viss melankoli,
då alla var min nära vän
och lyckan stod mig bi.
Kanhända minns jag inte det
som var av mindre solig sort,
men bort det, bort!
Min barndom är min evighet.