Ibland önskar jag att jag gjorde skillnad för dig,
att du en dag kanske ser tillbaka.
Jag var din enda trygghet i ett liv utan trygghet.
Hur dina små armar kramade mig.
Hur du älskade mig.
Då jag bara gjorde mitt jobb.

Jag kunde aldrig besvara din kärlek,
inte på samma sätt.
Du behövde en mamma eller en pappa,
det var aldrig lätt.
Jag ville inget hellre än att du skulle växa upp till den fina person jag vet att du är.
Ibland skrämmer tanken mig,
var du skulle kunna vara när du fyller arton eller tjugofem.
Uppväxt i ett trasigt hem,
du är inte ens fem.

Det finns fler som du,
och det skrämmer iväg mig ibland.
För med mitt yrke kan jag bara vägleda, inte få dig i land.