Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Glada Stinsen

Efter jobbet, vill inte hem, ingen hemma. Barnet är stort nu, har mer eller mindre flyttat. Skilsmässan ifrån en annan tid, en annan epok, eoner sedan. Det var länge sedan jag hade en kvinna. Avsugen blev jag förvisso i höstas av en människa jag inte ville göra illa, en som jag kände respekt för, men som jag inte ville träffa fler gånger och som jag troligen ändå sårade, eftersom hon rimligen hoppades på mer, så kan det ju vara, kanske hoppades hon till och med på oss. Jag har slutat dricka, det är åratal sedan sist, den dörren är stängd, inte längre tre starköl och två sexor whiskey och nåd, sömn. Det där är en stängd dörr, i varje fall idag, en dag i taget. Jag vill inte tappa bort mina faser, inte blanda ihop.

Jag vill se folk, lyssna på människor: promenerar till Glada Stinsen vid Södra Station, beställer in en alkoholfri öl och en pljeskavica med rösti. Fryser så, också inomhus, det är en ovanligt kall högsommarkväll. Jag sitter vid ett hörnbord, saltar och pepprar, skär maten, tuggar och sväljer, äter. Tänker att det är bra att maten är varm. Hör ifrån bordet intill på två äldre herrar, de verkar vara gamla vänner och de pratar om Brommapojkarna, om att Kiruna ska flytta och om den enes mor. Jag bryr mig inte särskilt om att se mig omkring i lokalen. Ur högtalarna Cornelis Vreeswijk, men jag ber ändå när jag ätit färdigt genast om notan, betalar och går. Tar bussen: en man sätter sig och visslar iväg en ljus fladdrande ton, likt en papperssvala, och en annan man som befinner sig i andra änden av bussen kommer efter en stund och sätter sig mittemot den som visslade, och det tar ett tag innan jag förstår att de känner varandra (den som kommit för att sätta sig möter min blick, allvarlig, på gränsen till mörk, och troligen utan orsak). Byter till tunnelbanan: en man talar oavbrutet och högt i telefon, viftar med bägge armarna, jag förstår inte vad han säger. En kvinna läser ur en bok med skinnfodral, byter ställning, rätar till glasögonen. En tredje, en yngre man än den som talar i telefon, med hakskägg, pratar, också han i telefon, om än inte lika högt, dock vitt och brett på, om soc. Jag råkar se min egen spegelbild i fönstret: jag ser urgröpt ut.

När jag kommit hem känner jag på handtaget att dörren, som jag just låst, är låst. Medan jag sitter ner på en stol i min hall och knyter upp mina skor börjar jag gråta. Jag går runt i lägenheten med en handduk på axeln, gråter och torkar ögonen. Tänder ett ljus, hulkar, känner att det vill fram mer gråt, gråter färdigt. Funderar, med brännande ögon och lite huvudvärk, på om jag ska ha mig en kopp kaffe och om jag ska ta ut fisk ur frysen nu eller tidigt i morgon bitti.

*




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 302 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2019-07-09 22:39



Bookmark and Share


  Gunnar Hilén VIP
Ypperlig är ordet. Ensamheten gräver grav inuti hjärtat.
2019-07-19

    Roger Runkar Ragnar
Homogen iaktagelseförmåga där den sköne skriftörens hårlösa udd bestryker läsarens hulkande läsförmåga, i viss mån.
Friterar min morgongröt tillsammans med ditt ypperliga alster.
Tackar bockar och niger så nätt.
2019-07-10
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson