”faster Maria”

Flydde hon sitt fosterland eller kanske småstadstristessen blev för stor. Möjligen var var det bara en ungdomlig oro i kroppen som tvingade henne att följa lämmeltåget bort till den drömda friheten i väster. I dag skulle vi kanske se det som att hon kände att hon satt fast i könsfällan. Vilken framtid hade hon i sitt hemland, hon kunde hoppas på att få en god familj genom ett lyckligt äktenskap. I övrigt fanns kanske inga framtidsvägar.
Kanske hon saknade fantasi, eller möjligen var det äventyrslustan som lockade.

De var två syskon mycket vackra barn, med flera nästan färdigutvecklade färdighet redan från födseln. Musikalitet, språkförståelse och en läskunnighet.
Men nej, den är nog inte medfödd, den måste nog förvärvas genom övning, likaså måste musikaliteten övas för att kunna glänsa inför andra.
Vilka var dess två syskon, troligen helt vanliga barn till en postmästare i en liten stad. Där man i generationer hade tjänat fosterlandet och levererat brev och meddelanden till avsedda mottagare.
Kanske fans en annorlunda och mera expansiv grogrund för barn inför det nya sekel som väntade för att öppna möjligheter att förändra det egna livets med ett egen framtidsinriktat mål.
Hennes broder den vackra stiliga gossen, med medfödd scharm hade beslutat vilken väg han vill gå i livet, den nya statens konstinstitution krävde och erbjöd men människan, i ett första skede endast män. Utbildning för att de skulle bli kompetenta till att utbilda barn i grundläggande färdigheter som var ett krav för att landet skulle få ansvarskännande medborgare.

Man införde kvalitetskrav i skolplikten som omfattade alla medborgare.
Kort sagt så skulle Brodern bli lärare.

Själv valde hon systern frihetens väg, på gott och ont.

Vad finns mera att säga om dessa två syskon, kanske för att mera specifikt rikta ögonen emot henne, Maria.

Hon valde i framtidslandet dit hon emigrerade den ödmjukt tjänande rollen, någon skall alltid ikläda sig den. När jag träffade Maria var hon gammal och hade återvänt till sitt fosterlandet.
Hon hade aldrig under sin bortavaro glömt sitt förflutna utan haft en kär och tät kontakt med sin Broder Elias, som likt sin bibliska namne hade fört vidare utbildningens tunga och mödosamma uppgift, genom att utbilda sig till lärare.

Jag valde att inte säga ordet profet för han var känd för att vänligt locka fram elevens nyfikenhet och skapa lust att förkovra sig i kunskap.

Maria mötte jag som den människa som trots att hon brutit mot sin tvungna roll fortplanta sig genom att vara född som kvinna, ändå förmått ge sitt liv identitet som en tjänande jungfrumoder.
Beskrivningen malde i mitt huvud. Var det inte från den påtvungna kvinnorollen hon flytt?

Maria gifte sig aldrig, fick inga barn. Ändå hade hon den praktiska moderrollen i den familj där hon valde att skänka hela sitt vuxna livs arbetsmöda.

Hon återkom till fosterlandet när hon nådde pensionsålder.

Rättvist hade hon blivit tilldelad en större aktiepost av sin arbetsgivare. Den gratifikation hon fick för sitt arbete förvaltades av de barn som hon fostrat, nästan som om de hade varit egna barn, eller kanske de blivit och känts som egna. Även om hon inte hade fött dem.

Belönad blev hon.

I mina samtal med henne, Maria fanns alltid en stilla religiös övertygelse om att livet ger ifall man delar med sig av sig själv.

Redan vid vårt första möte på busshållplatsen utanför hennes hus förstod vi båda att vårt möte var ödesbestämt.

Under resan berättade hon vem hon var, denna för mig då okända gamla kvinnan med den pikanta Amerikanska brytningen.
Den dagen var hon på väg till min hemstad för att träffa sin brors barn som hon aldrig fått se under deras uppväxt, utan måste nu lära kanna dem i deras vuxna identitet.
Det var då jag tydligen kunde inflika minnen som jag upplevt av hennes brorsbarn som flera av dem varit ungdomsbekanta med mina bröder.
Kunde även berättade att hennes bror hade varit min mors klasslärare, och att hon hade många fina minnen av honom även om tiden då var ond i övrigt med ett söndrande broderkrig inom landet.
Maria var en god lyssnare och därigenom en god berättare som ofta gav svar på frågor som ibland berörde oss båda och skapade en tät gemenskapskänsla. Vi beslöt att vi skulle träffas endast ifall vi kände för att dela våra förflutna gemensamma minnen.

Det var så vi hittade den gemensamma nämnaren i förmågan att dela många av de gammalt minnen, som hon hade och de jag många gånger hade fått berättat för mig. Därför så blev vi vänner även om åldersskillnaden var stor, många besök blev det i hennes hus när min resa gick till grannstaden.
Ofta blev det i kombination, när jag skulle träffa mina spelkamrater och vi skulle diskutera vilka framtida erövringar vi drömde om inom musiken.


Hur svårt kan det inte vara att känna förtröstan när tvivel och rädsla griper tag om ens själ och tankarna bara signalerar förtvivlan. Ibland känner man bara ett avgrundsdjup och en saknad efter en osjälvisk respons från allt och alla.
Maria läste detta många gånger för mig.

Jag minns det ännu så tydligt från ett besök, även numera många decennier efteråt. Jag hade kommit som vanligt helt oanmält på besök.
Maria satt vid köksbordet och är osäker på om hon kunde ha varit en avlägsen släkting till mig, detta grubblande hade sin orsak i att Maria hade suttit och tänkt på den dramatiska händelse som mormor drabbades av i ungdomen.

Men troligen var Marias släktskap endast endast en diffus aning av ett igenkännande med händelse i det förflutna. Dramatiska händelser som hon kanske mindes som om det nästan var nutid.
Hon bodde ju ensam i en liten stuga som som funnits inom släkten i generationer. Där lagrades säkert historier som ibland hade hörts som skrönor och med osäkra referenser.


Hon visade ingen förvåning när jag kom den sista gången och träffade henne. Öppnade välkomnande efter att jag hade knackat på dörren.

Så du kommer förbi var hennes hälsningsfras, så roligt.

Det lät glatt och kändes som om vi hade träffats nyligen och inte som det i verkligheten var, att det hade nästan gått två år sedan vi sågs senast. Då hade hon nyss fyllt 80 år och kyrkan ordnat kaffekalas i församlingshemmet.
Jag och mina kamrater hade en liten orkester och vi spelade till förnöjelse för gästerna och det 80 åriga födelsedagsbarnet.

Nu när vi sågs helt oförberett så var det hon, som bjöd på kaffet. Spisen var varm och behövde bara några trästickor med ved för att vattnet till kaffet skulle koka upp. Det blev bryggkaffe inte som man skulle ha trott, ett kokkaffe.
När vi satt vid bordet och pratade om vad som hänt sedan vi träffades, kom vi att prata om det svåra i att även med kristen bakgrund kunna känna förtröstan och glädje i livets alla skeenden.

Men, sade hon och tittade strängt på mig och sökte min blick. Du skall veta, att i alla situationer kan den här boken hjälpa.
Hon lade sin vana trogen handen på den lilla boken skriven av Thomas a Kempis som hon alltid hade nära till hans. Det var ofta som hon citerade ur den när vi träffades. Även denna gång.

Alla är vi nog tvivlare, mer eller mindre, men utan tvivel finner vi aldrig sanningen.

Vi pratade om mitt besök i den lilla staden, jag berättade att jag skulle till kyrkan och spela. Hon nickade som hon vetat om det innan. Jag får väl höra dig snart spela igen sade hon.

Som ett avsked tillade hon efteråt, det förflutna pockar på vare sig man vill eller inte.

Det gick bara ett halvår innan jag på nytt var tvungen att besöka staden, men nu i ett annat ärende.
Vi skulle närvara vid begravningen av min gamle vän, jag och några av mina musikervänner.
Jag stod framme vid koret i kyrkan och lyfte flöjten till läpparna, hon låg i sin kista och mitt avsked blev den musik hon inte fick höra när vi träffades medan hon fortfarande levde. Jag lät sonatens veka toner klinga ut över kyrkan i ett hopp om att hon lyssnade med glädje.

När jag tog isär flöjten och satte ned den i fodralet. Kändes det nästan som en hand på min axel. Jag vände mig om och såg bort mot koret. Där undanställd och nästan bortglömd stod den gamla hembyggda orgeln. Man hade sparat den i över hundra år trots att den nog varit ospelbar nästan lika länge.
Prästen kom fram till mig och tackade.
Jag ser att du tittade på vår gamla relik, sade han mera som ett konstaterande än en fråga. Du kanske vet att han som byggde den var en skomakare. Jag skakade på huvudet nekande.
Jo, sa prästen, han ville egentligen spela flöjt, men fingrarna var så krokiga och stela. Men hans livsverk blev i stället att bygga denna orgel och skänka den till kyrkan som glädje för församlingen.
Du kanske är släkt med honom, ni kommer ju från samma by berättade Maria?
Frågan blev hängande i luften, jag visste ju svaret. Jag hade hör historien om skomakaren, som gick i gårdarna och tiggde trasiga tennföremål. Sedan smälte han ned dem och tillverkade sina orgelpipor.
När jag var på väg att gå, ropade prästen tillbaks mig. I handen hade han en liten bok.
Du glömde ta med dig den här när du senast var på besök hos Maria. Boken med de svarta pärmarna var hennes Thomas a Kempis; Om Kristi efterföljelse.

På försättsbladet stod med spretig stil
”Maria till tröst af Mathilda”

Släktbanden verkade knytas allt närmare trots allt, jag förstod att det var mormor som en gång gett denna gåva till tröst till sin bästa vän.
Kanske den gången när beslutet togs att lämna fosterlandet för att söka en osäker lycka lycka i ett fjärran och främmande land.

© Bosse 10 juli 2019.