Det hade redan gått
Alldeles För Mycket Tid,

den flöt alltid så slött
och långsamt just i
sådana här stunder.

Vattnet fortsatte rinna under broarna.
Solen gick pliktskyldigt upp varje morgon som den alltid gör.

Han hade inte sett just tiden
som en ändlig resurs.
För honom föreföll den sig
lite mer som sporadiska fragment.

En rocklåt, en känsla.
Någon kvinna att älska.
Ett rus och frånvaro av rus.

Tomhet kan kännas
som en resurs när själen
känner sig utled av.

Evigheter utav
tid och frånvaro
av speciella händelser.

Somrar genom tomma alleer.
Tanken flödar ju alltid fritt,

allt medans vattnet rinner vidare mot haven.

Till slut går han med förbundna
ögon i öde spår och villande väg.