Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hemlängtan (Folksaga/skräck)

Stormen rasade utanför Duras stuga, som stod ihopkrupen under träden, på en plats där skogen saknar namn.

Dura låg i sängen och kramade sin kudde, som en sten i ett strömmande vatten. Hon var rädd att hon skulle flyta iväg och dras ner i mörkret om hon släppte taget. Ner i intigheten. Men intigheten hade redan slutit sitt grepp om henne och stora svarta utslag spred sig över hennes hud. Till slut skulle den kanske omsluta henne helt. Då skulle hon bli en del av den där ljudlösa närvaron som väntade på henne i mörkret.

Åskan mullrade och en blixt lyste upp rummet. Sedan hördes en knackning. Dura drog täcket över huvudet och intalade sig att det bara var inbillning. Det måste ha varit inbillning, för det fanns inga vägar i närheten av hennes stuga.

Dura gick fram till dörren och kikade ut genom nyckelhålet. Natthimlen var stjärnlös och det enda som syntes var ett kompakt mörker. Vid sådana tillfällen, så föreställa sig Dura att hennes stuga föll genom ett svart hål, eller färdades genom rymden. När hon öppnade dörren nästa dag, så steg hon återigen ut i verkligheten. Men kunde hon verkligen vara säker på det? Hon hade ingen att prata med. Ingen som kunde bekräfta eller förneka hennes tankar.

Knackningen hördes en tredje gång. Den här gången var det tydligt att den kom inifrån stugan, närmare bestämt från det stora golvuret, som knarrande gled upp på glänt.

Inuti golvuret låg en fiol. Dura tog upp den och förde prövade stråken över strängarna. Som genom ett trollslag började det att pyra i eldstaden och från fiolen klingade en ålderdomlig melodi.

Det var första gången hon höll i en fiol, men stråken låg naturligt i handen och tonen var ren och fyllig. Medan hon spelade lossnade utslagen från hennes hud som svarta flugor. Dura skyndade sig att öppna fönstret och en kraftig vind drog med sig den svärmande intigheten ut i natten.

Knappt synlig mot den mörka bakgrunden antog intigheten formen av en flock kråkor. De dök kraxande mot Dura, men hon hann slå igen fönstret och kråkorna flög en efter en in i rutan. Hon sjönk ner på golvet och höll för öronen.

När smällarna hade tystnat, så reste sig Dura upp och tittade ut genom fönstret, med händerna kupade över ögonen. Först såg hon bara sin egen spegelbild. Men en annan skepnad växte långsamt fram ur den mörka rutan. Dess anletsdrag satt djupt insjunkna i ansiktet och skiftade så fort att det inte gick att fästa blicken vid dem. En stank av brända ben, svavel och härsken mossa fyllde stugan.

Dura försökte titta bort, men kunde inte slita blicken från den gäckande intigheten. Den tryckte sin mun mot rutan och formade läpparna till ett O. I samma stund kände Dura hur luften sögs ut ur hennes lungor. Hon försökte tvinga igen sina ögon med en sådan kraft att tårar av blod rann nerför hennes kinder. När hon till slut lyckades, drog hon för gardinerna med ett skrik .

Knappt hann hon hämta andan, innan det dunsade till i eldstaden och en svart rök spred sig i rummet. Inifrån röken hördes ett myller av små tassar och när röken skingrades var golvet fullt av råttor, som bet Duras ben blodiga. Hon lyckades sparka bort tillräckligt många för att ta sig fram till eldstaden, där hon ryckte åt sig en tom vedsäck och fångade in råttorna i den.

Med den skrikande säcken på ryggen begav sig Dura ut i skogen. Det var så mörkt att träden tycktes komma flygande mot henne och hon fick hela tiden väja för dem. Men det som till slut fick henne på fall var en rotögla som stack upp ur marken. Säcken flög ur hennes grepp och landade ett par meter framför henne. Råttornas skrik koncentrerades till en ensam, djup röst. Ett frustande. Repet som Dura förslutit säcken med slets sönder och ut rusade en häst. Den var dubbelt så stor som en vanlig häst och hade samma färg och lyster som månens sken.

Hästen slungade upp Dura på sin rygg och galopperade in i skogen.

Dura kunde inte avgöra hur länge ritten hade pågått, men det började gry och ett skirt ljus silade sig in mellan trädgrenarna. Skogen glesnade och framför ekipaget öppnade sig nu en djup skreva. På andra sidan kunde man ana en dimhöljd dalgång. Hästen kastade sig över skrevan med ett våldsamt avstamp och satte av nedför den branta terrängen som ledde till dalen. Ett brusande ljud växte sig starkare.

När de kom ner på plan mark insåg Dura att de var på väg mot en fors. Hon kände sig stel och svag, men lyckades samla tillräckligt med kraft för att kasta sig av hästen, innan den försvann ner under ytan.

Ett isande grepp slöt sig om Duras vad. Det fanns ingenting att få fäste i på klipphällen och hon drogs hjälplöst ner i forsen. Hennes kropp fläktes upp mot den vassa stenen när hon desperat tryckte sig mot den. Dura välkomnade smärtan. Hon ville inte känna sig lika likgiltig inför döden, som hon hade varit inför livet.

När Dura försvunnit ner till midjan i forsen, hörde hon en bekant melodi. Den trängde sig igenom dimman, som ett spett genom tjäle. Det var samma melodi som hon själv hade spelat på fiolen. Greppet om hennes vad släppte taget.

Dura tyckte sig kunna skönja konturen av någon - eller något - på en sten ute i forsen. Konturen försvann ner i forsen, med en fiol i den ena handen och en stråke i den andra.

Dura dök i och simmade i riktning mot melodin. För varje ton stärkte den sitt grepp om henne. Men inte på ett obehagligt vis. Det kändes som att komma hem, men ett hem där man aldrig har satt sin fot.

Konturen väntade på henne där nere och nu kunde hon äntligen urskilja dess anlete. Varken forsens dunkla innandöme, eller främlingens utsträckta hand, skrämde henne det minsta. Istället spred sig ett sällsamt välbehag i Duras kropp när de försvann ner i djupet,

tillsammans.




Prosa av Apetass
Läst 10 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-07-12 11:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Apetass
Apetass