...


Det flyger en fågel över mitt huvud på espresso house, men av omgivningens brist på reaktion blir jag osäker på huruvida det var en verklig situation eller inte. Det börjar bli knepigt att avgöra. Ett resultat av för mycket arbete, för lite återhämtning. För många sena kvällar och nudelsoppor med vit tofu. Mina händer liknar min fars, tjocka och fulla av småsår. Trötthet gör en obeslutsam. Väktarna kring mitt goda omdöme krigar hårt men vinner, trots allt, mestadels av tiden.

...

På åhlens säljer de små korthållare med väskremmar. Små och söta. Totalt meningslösa. Så många ting utan poäng. Och det vore naivt att sitta och beklaga sig över masskonsumtionen och pengarna, för vi är alla slavar för något eller några. Men varför har vi fem paraplyn hemma? Min rumskamrat vet inte, ingen vet hur dessa objekt tar sig in och ut ur ens liv. De dyker upp, flyttar in, tynger ned och ber om mer.

...

Det är skönt att lyssna till hennes beskrivningar av olika dejter och potentiella partners. Påminnelsen om att kärleken alltid rubbar verkligheten. Ingen kommer undan fånigheten att göra sig svag inför en annan, så lättsamt. Så pass lättsamt att rötterna från fötterna tränger ned i marken för ett tag. Bara för att undvika att trampa fel i andra tyngre konversationer.