Du vet inte hur ofta jag tänker på döden
på småflyn som drunknar i tekoppar
på armarna bålen vingfästena
och snitten som bedövar oss
att ligga på rygg och räkna molnformationer
tills våra minnen smälter samman till ett enda
i denna kväll av obetydlig sommar
där du ömsar dina vaxbleka vingar
och kastar dig undan solljusets famn

mot röken som stiger ur raserade hus
håller du dina ödelagda drömmar

du vet inte hur ofta jag tänker på döden
på spången som går över myren
på tuvor som sviktar men håller
för en levande tyngd
men när jag ber dig, håll om mig
ska hon huka bakom gärdsgården
plocka blåklockor och nävor
buketter som vissnar när hon rör dem
och källvattnet i hennes kupade händer

hon vill bjuda oss att dricka
men idag är vi otörstiga och alldeles lugna