Hon bränner sina sista skepp
för att hålla barnen varma om natten
den snabbvingade elden, de framtvingade löftena
de sover hopkurade som larver
i ett bo av söt jord och nektar
hungriga små kroppar, febervarma ansikten
en droppe guldgult te, en halsfull sotvatten
ekot svarar när hon ropar
men med ett främmande namn