Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
När det blir svårt att lägga något bakom sig, och det plötsligt blir för sent.


Adrianas idol


Frances Ray var trött efter flygresan. Hon hade ett eget flygcertifikat, men skulle aldrig ha vågat korsa Atlanten själv. Motorerna i sin moderniserade cessna litade hon på, men inte människan. Att flyga in på ett annat lands territorium utan tillåtelse var livsfarligt, ansåg hon, även om det bara gällde ett beskedligt land som Sverige.
Och så var det detta med bagaget. Det var skönt att kunna överlåta kånkandet åt någon annan, någon som var professionell och kunde förväntas veta vad han gjorde. Hon skulle bara behöva vänta in att hennes lättigenkännliga röda bagar kom ut på rullbandet. Ingen skulle störa henne, ty samtliga vid rullbandet skulle vara strängt upptagna med att kika efter sitt eget resgods. Så praktiskt det var.
Trots vädret hade hon solhatten på. Och vädret i fråga hade hon noterat i god tid före landningen. De blåbågade solglasögonen låg emellertid nedstoppade i bröstfickan, och där skulle de få ligga tills hon kom till hotellet.
Två timmar senare hade hon nått huvudstaden, checkat in på hotellet och gjort sig hemmastadd i lyxsviten. Det var ingen stor svit, den hade endast tre rum, men komforten var ypperlig och hon gillade tavlorna som hängde på väggarna.
Vid ankomsten hade hon redan haft en packe brev väntande på sig. Portieren hade skrattande överlämnat bunten till henne. ” Det är så det är att vara berömd”, hade han sagt. Som om hon inte hade vetat det. Nu funderade hon på att kasta hela brevpacken i papperskorgen, men som så ofta förr hejdade hon sig. Någon kunde gunås hitta den, i så fall någon ur städpersonalen.
Nej, det var det inte värt, och där kunde för all del stå något viktigt också. Gäspande avlägsnade hon gummisnodden och började bläddra i högen. Tack och lov var den liten, annars hade hon nog kastat den i alla fall, men på något smart ställe, inte i den mondäna lilla trerummarens papperskorg.
Hon stod vid panoramafönstret för att få det bästa ljuset. Utsikten mot Hamngatan och Djurgårdskanalen var fin men inte sensationell. Hon reflekterade knappt över den.
I brevbunten hittade hon två små förstulna kärleksförklaringar från unga manliga beundrare, samt välkomsthälsningar. Brevet som låg längst ned i bunten hade ingen avsändare på kuvertet, men hon kände igen handstilen och mindes tidigare brev från samma person, en flicka som kallade sig för Adriana.
Jo, hon mindes henne verkligen, fastän hon aldrig hade träffat henne. Det hade pågått i fem år. Adriana var förstås ingen flicka längre, utan förhoppningsvis en klok kvinna. Hur skulle hon veta, det hade gått över trettio år sedan det sista brevet.
Ändå var hon säker. Brevet kom från Adriana – om det nu verkligen var kvinnans rätta namn. Hon hade alltid trott, och trodde fortfarande, att det var en pseudonym, och skulle ha velat kasta brevet. Istället fick nyfikenheten henne att sprätta och läsa det.

”Kära Miss Ray,
Jag hoppas att din resa har varit bra, att hotellet är trivsamt och att du skall tycka om Sverige. Du vet nog att jag har sett alla dina filmer, och jag skulle vilja träffa dig bara en gång. Du kan lämna ditt svar hos portieren. Jag går dit i morgon och hämtar det.

Bästa hälsningar
Adriana”

Här skall inte lämnas några svar alls, tänkte Frances med hjärtat i halsgropen. Plötsligt fylld av en vedervärdig iskänsla knycklade hon ihop papperet, och insåg i den stunden att hon mådde illa på riktigt. Ty hon mindes väl Adrianas tidigare kontaktförsök. Flickan hade varit ihärdig nog att kontakta två regissörer från Hollywood för att få adressen, telefonnumret, ja, allt. Kunde hon inte bara ha vuxit upp, eller dött åtminstone. Även om hon kanske hade förändrats i grunden så sökte hon efter alla dessa år kontakt på nytt. Det var illavarslande, det var inte det välkomnande som hennes gamla idol hade hoppats på.
Frances avreagerade sig med en dusch i badrummet, som var rymligt och kaklat i varma färger, något som hon älskade.
En halvtimme senare hade hon hunnit byta kläder och sminka om sig, van vid snabba kast som hon var. Utan att veta orsaken till sin egen brådska ilade hon sedan nedför trapporna, och fortsatte till receptionsdisken. Hon visade kuvertet som Adrianas brev hade legat i.
? Förlåt, men skulle du känna igen den som lämnade det här?
Portieren granskade kuvertet på såväl dess fram- som baksida innan han lämnade tillbaka det.
? Jag tror det. Det var en liten, mörkhårig kvinna med stora ögon. Som på en hund ungefär.
? Om du ser henne igen, vänligen se till att hon körs ut. Jag vill inte ha något med henne att göra.
? På så sätt. Jag förstår.
? Tack.
Frances var nöjd, och skulle inte tänka på vare sig brevet eller den som skrivit det på flera dagar. Hon drack sitt eftermiddagste i hotellets matsal, fick igenkännande vänliga blickar, mest från landsmän, och log tillbaka och hälsade med små diskreta vinkar.
De följande tre dagarna kom hon att tillbringa i Hagaparken i Solna. Det hade rått hysch-hysch om utomhustagningarna och var dessa skulle ske. Likväl hade reportrarna hittat till stället redan innan hon hade stigit av planet. Där fanns nu också ett TV-team, de enda nyhetsmänniskorna som filmbolaget hade bjudit in. Bara de skulle komma så nära att de kunde ställa frågor och få svar. Men även de skulle bli tvungna att hålla sig till reglerna.
Från och med den andra inspelningsdagen stod det också åtskilliga nyfikna privatpersoner bakom avspärrningarna, i förhoppningen att få en skymt av berömdheterna, kanske ta en och annan selfie också. Men det blev inga selfies. Man hade hyrt in ordningsvakter, och dem kom ingen obehörig förbi. Frances var vad vid denna milda form av uppståndelse och lät sig inte störas, tvärtom fick hon betvinga den lust hon hade att gå fram och låta sig fotograferas. Hon var professionell, men på något sätt var det något extra att filma utanför Stockholm. Hon hade aldrig gjort det tidigare, och fann det underbart att folk verkade ha respekt för deras arbete. Det var mest barnfamiljer som stod vid staketen, men också några ungdomar. Alla förhöll de sig märkbart tysta.
Så lätt hade det inte alltid varit. På vissa håll hade vakter med livet som insats fått rädda hela filminspelningar, för att inte tala om artisters liv och hälsa.
Den sista inspelningsdagen fick de som hade tur prata med någon kameraman eller regiassistenten. Det var då som Frances passade på att ta en bild med sin mobil av den trevliga publiken. Dagen efter skulle hon resa hem till England, och något minne av dagarna i Sverige ville hon ha.
Väl åter på hotellrummet klickade hon fram sin digitala bild och gjorde den större med fingrarna. Då såg hon henne – en liten, mörk och storögd dam, som nästan hängde över järnstaketet och tittade rakt mot henne. Adriana, tänkte hon. Hon ville ta bort bilden, men kunde inte förmå sig till det. Det var den enda egna bild från filminspelningen som hon hade. Kanske skulle hon ta bort den senare, men nu fick det vara.
Dagen efter reste hon hem som planerat. Filmen fick premiär i oktober i London och USA, men i Sverige kom den inte upp på biograferna förrän i februari. Den var en komedi med miljöbudskap. Publiken skulle visa sig älska den, däremot inte kritikerna.
Adriana hann se den två gånger under den relativt korta tid som den fanns på den svenska biorepertoaren. I slutet av månaden dog oväntat Frances Ray.

Tre år senare, på årsdagen av den svenska premiären, snöade det ymnigt i Mälardalen. Allt som befann sig utomhus antog en ton av antingen gräddvitt eller pärlgrått. Det fanns inga mörka partier längre, vilket fick var person som vågade sig ut att känna sig instängd i en mild, mjuk vadd. Det var behagligt på något vis, men den myckna snön förde den olyckan med sig, att pendeltågstrafiken drabbades av många och omfattande förseningar. Dessutom fick bussarna svårt att hålla tiderna. Plogbilarna var fullt sysselsatta med att hålla de större vägarna framkomliga. De bilägare som inte lyckades skotta sina parkerade fordon fria fick parkeringsböter, ty parkeringsvakterna hade uppseendeväckande nog inga som helst problem med att ta sig fram.
Buss 474 mot Slussen var kraftigt försenad den också när den stannade vid Nacka Forum och Adriana klev på. Hon kunde se när den bromsade in att den var fullsatt, så hon var beredd på att få trängas, men under över alla under steg nästan samtliga passagerare av vid köpcentrumet, och hon kunde välja i princip vilken sittplats hon ville. Sin vana trogen valde hon att slå sig ned långt bak, och där sjönk hon bekvämt tillbaka på ett fönstersäte.
Endast några sekunder senare, fastän det var tomt i övrigt i hela den bakre halvan av bussen, hörde hon en dov duns från sätet intill. I nästa ögonblick förvandlades hennes ögon till två tefat.
? Hej, Adriana.
? Hur kan du veta att det är jag?
? Jag gissade.
Adriana log nervöst mot den äldre damen, vars engelska var av sådan tydlig oxforddialekt, att hon lätt skulle ha platsat som lärare på det berömda universitetet. Kvinnan fortsatte:
? Varför skrev du de där breven egentligen?
Adriana försökte gömma ögonen, men fann att ögonlocken inte var stora nog att täcka hornhinnorna.
? Jag vet inte längre.
? Försök. Själsfriden är viktig både för dig och mig.
Hon såg vänligt på den yngre kvinnan, som nickade och alltjämt nervös kramade sina stickade fingervantar.
? Kanske måste jag hjälpa dig på traven. Hatade du mig verkligen för att jag gifte mig?
? Nej! Inte dig. Honom!
Adrianas blick blev matt. Hon försökte slumra från maran, men den dröjde sig envist kvar. Hon hade inte hatat honom heller, och visste inte varför hon ljög nu. Mössan kliade på skallen, så hon slet av den.
Medpassageraren rörde – av en ingivelse, tycktes det – vid hennes hår, som var glansigt och vackert av naturen.
? Kommer du ihåg Hagaparken en sommardag för mer än tre år sedan? Hur du klängde vid staketet som om du skulle falla annars. Jag tog en bild av bland annat dig – först när jag betraktade bilden upptäckte jag att du var där. Först då såg jag ivern i dina ögon. Jag visste att du ville säga något, och det vet jag fortfarande. Nå, vad var det du ville säga?
? Inget särskilt.
Den äldre kvinnan log överseende. Adriana vände bort huvudet och lyckades omsider slumra till, men bara i en minut. Sedan tvärnitade chauffören, och på mindre än en halv sekund blev hon klarvaken. Intill henne satt alltjämt medpassageraren, med händerna korslagda över benen.
? Du måste ha varit mycket ung när du skrev det första brevet.
Adriana medgav att så var fallet. Hon hade just fyllt tretton år. Och kanske skulle det aldrig ha blivit några brev alls om det inte varit för att hon hade sett ut som en artonåring. Att slinka in på barnförbjudna filmer hade varit en enkel match för henne.
Så hade hon sett denna våldsamma sjörövarfilm, med Frances Ray i den kvinnliga huvudrollen. Filmeffekterna hade varit hisnande för sin tid, och Adriana hade blivit fascinerad av både dem och skådespelerskan. Det hade inte handlat om avund eller kärlek, utan något annat, något som påminde om I-wanna-be-you. Men det hade inte riktigt varit det heller, för samtidigt hade det känts som något mycket mer personligt. Hon insåg nu att Frances hade uppfattat det unika, och blivit både skrämd och intresserad av det.
? Visst var jag ett barn, sade Adriana.
Hon hade till och med varit barnslig, men det var mer än hon ville berätta. Fortfarande i elvaårsåldern hade hon lekt med dockor och lego. Alla hennes jämnåriga kamrater hade flyttat från området där hon bodde, och hon hade fått hålla till godo med yngre vänner. Hon hade aldrig behövt anpassa sig till det, utan hade självmant sökt sig till dessa yngre. Men så hade hon kommit i puberteten, och strax därefter hade hon upptäckt Internet. Plötsligt hade hon insett att hon var halvvuxen. Småningom hade hon till och med engagerat sig politiskt, och satt i gång med att debattera – om allt, med alla, i tid som otid. Intresset för politik hade emellertid svalnat fort, och det skämdes hon litet för.
Hon gned sina nariga händer, inte bara därför att hon kände sig obekväm. Vantarna var av akryl, och de var fulla med noppor efter alla tvättar. Hon hade haft på dem för länge.
Återigen vände sig den äldre kvinnan mot henne.
? Du borde verkligen säga vad du ville ha sagt, nu när du har chansen. Jag vet ju vem du är. Tyvärr kastade jag ditt senaste brev, eftersom det skrämde mig just då att du hade varit vid mitt hotell. Först efteråt slog det mig att du ju inte hade hört av dig på över trettio år. Sedan – som sagt – identifierade jag dig på mobilfotot. Jag ser fortfarande folksamlingen bortom järnstaketet framför mig. Jag ser dig eftersom du har fått mig att känna mig skyldig.
Hon tillade efter en paus:
? Portieren berättade om dina stora ögon. Han tyckte att de såg ut som på en hund. Det gör de inte, men din blick gör det.
Adriana höll envist ögonen riktade mot fönsterrutan. Det hade börjat skymma, och hon såg sin egen spegelbild, men inte medpassagerarens. Det sitter ingen där, tänkte hon. Det sitter verkligen inte någon där.
Bussen startade på nytt, men rörde sig långsamt. Efter en stund lutade hon sig bekvämt tillbaka, och sneglade mot det tomma sätet intill. Hon kände på det – och upptäckte att det var varmt – som om någon nyss hade suttit där. Underligheten fick henne att resa sig och spana över stolsraderna. Längst fram satt en barnfamilj, och bakom dem tre ungdomar. Alla pratade och föreföll helt omedvetna om att det skulle vara något ovanligt med just denna bussresa.
? Jag måste gå av nu, sade den äldre kvinnan. Du borde ha sagt vad du ville, Adriana. Och jag borde ha lyssnat när du var villig att tala.
Bussen stannade inte. Kvinnan steg av. Adriana försökte se vart hon gick, men det var omöjligt. Snön yrde som ur en konfettikanon. Det blev halt på vägen och chauffören tvingades att sakta ned ännu mer, precis som bilarna framför och bakom. Likväl gick det för fort för att hon skulle hinna följa den avstigna med ögonen.
Hade det inte varit för den mötande trafiken vid Skurusundsbron kunde Adriana ha trott att man befann sig uppe i skyn bland molnen. När bussen tvingades stanna helt mitt uppe på bron blev det som att hon skulle ha suttit i Kaknästornets restaurang under ett strömavbrott. Allt som fanns utanför fönsterrutan var yrande snö och ljuset från tiotals billyktor, allt som hördes var kung Bores andedräkt. Chauffören blev genom sin radio den förste att ta del av läget. En buss framför bilkön hade kanat och vält, och blockerade nu fullständigt trafiken västerut.
Även i den mötande trafiken gick det långsamt. Bilköer bildades åt båda hållen. I fjärran hördes snart ljudet av en helikopter som närmade sig. Det finns skadade, tänkte Adriana, och förklarade sig villig att gå ut och hjälpa till. Chauffören tvekade över om han skulle släppa av henne.
? Men vi kommer ju inte ur fläcken! Tuta när det är dags att köra, så kommer jag.
? Nåväl. Men du måste komma genast, vi är redan sena. Och spring för guds skull inte ut i mittfältet! Håll dig på insidan till höger! Och se till att inte gå i vägen för räddningspersonalen!
? Jag lovar.
Blåsten ökade på köldeffekten, och snökanonen visade inga tecken på att avta. Adriana hamnade omgående i en driva av lös snö. Den var djup och ohyggligt svår att pulsa sig fram genom. Det var så rysligt mycket snö att hon lika gärna kunde ha drunknat. Vad hade hon gett sig in på.
Detsamma frågade sig chauffören där han satt och beskådade den vådliga promenaden utan någon lust att ingripa.
Men hon tog sig vidare, och den sista metern fick hon en hjälpande hand av en vägröjare.
? Vad tusan gör Damen ute på vägen?!
? Jag tänkte hjälpa till bara.
? Du kan inte göra något. Lyd ett gott råd, och gå tillbaka till bilen eller bussen som du kom från!
? Göran! ropade någon längre fram. Låt henne passera om hon måste, det finns utrymme och vi har täckt över – du vet.
? Skämtar du?! Jag tänker inte låta någon obehörig gå förbi kropparna.
Han vände sig åter mot Adriana.
? Beklagar, men vi har döda på vägen. Längre än hit kommer du inte.
Kamraten var dock ihärdig. Männen började gräla. Vad som sades exakt gick inte att urskilja. Vind och snö slukade effektivt ekot, och sedan kom helikoptern med sina öronbedövande rotorblad och landade blott ett tjugotal meter bort. Nu stod trafiken stilla i alla filer. Hon kunde lugnt gå närmare för att se vad som hände. Några bilister som såg henne tutade ilsket och tecknade åt henne att vända om. Emellertid struntade hon alldeles i varningarna. En kort stund senare nådde hon fram till helikoptern.
Ambulansmännen verkade inte se henne förrän hon kom riktigt nära. De bugade sig lätt, sade ”Varsågod”, och gläntade på övertäckningen på var och en av kropparna så att hon kunde se dessas ansikten. I en minut upphörde snöandet. Hon blev stående som i andakt, betraktandes de livlösa, bleka anletena – Frances åldrade men alltjämt vackra ansikte, samt hennes eget, med de stora, vidöppna ögonen.
? Jag visste det, sade Adriana. Tack för vänligheten. Jag går tillbaka till bussen nu.

Lena Söderkvist
19-20 juni 2019




Prosa (Novell) av Lena Söderkvist VIP
Läst 169 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-07-13 23:02



Bookmark and Share


  Nanna X
Ovanligt att läsa en så lång prosatext av dig. Välskriven och spöklik.
2019-07-14
  > Nästa text
< Föregående

Lena Söderkvist VIP