Jag låter
händelsen få förutsättningar att leva sitt eget liv och ta emot den med öppna ögon. Natten försöker förgäves konsumera dagen i enda långt utdragen varsamhet. Men dagern är för stor och kommer ändå. Tonlöst faller den igenom himmelens hinnor. Med långa gardiner av solrök.
Jag kan dock förnimma människorna omkring mig. Men för att spela en roll måste jag då också kroppslig närvaro, men vad har min kropp längre med mig att göra?
Talvågorna flödar ändå men kan inte fångas upp av min hörsel. Men slutligen kommer ljudet obönhörligt i direkt förbindelse med ögonblickets skaffning.
- Vad är det som har hänt?
Även öppningsrepliker kan skeva och flyta tillfälligt in i hänsyn, som är kvinnan ifråga helt främmande. De tyder mer på räddhåga än att hon vill leva ut sina bakomliggande, äkta känslor. Repliken får dock ingen annan behandling än alla övriga. Den hamras slutligen naken mot händelsens städ men kan i förstone tas för äkta. Men havets iskyla sörjer för att inget genmäle får bära på något bakomliggande. Även ett sådan inpass får böja sig för ordens efterrening. Denna kommentar får dras fram och tillbaka genom tonvallen, till dess den får ett uttryck, som mer eftertryckligt speglar hennes verkliga avsikter. Då man lyssnar på yttrandet på detta sätt, går förtjusningen och lättnaden inte att ta miste på.
Dessutom kan hon inte med bästa vilja i världen säga, att verkligheten blir henne svaret skyldig. Men att hennes ångest håller viss missprydande omtanke kvar och inverkar menligt på äktheten.
Mitt enda försvar för sakernas tillstånd är en lögn. Den hade kunnat passera för dem, som inte känner mig. Dock kommer jag på mig, att den pulserar omkring som en tillkämpad sanning, så länge min egen röst tar näring av mig själv. Lögnen är så förförisk, att jag nästan vill tro på den. Sakernas tillstånd beror på, att jag är född i fel tid. Då skulle min handling inte kunna låta bli att ge mig ett visst anseende.
Jag är självklart klar över vad verkligheten svarar. Den kan ju aldrig uppleva sig själv som fel. Vad som har hänt skulle ha skett ändå. Lögnen medför dock att alla andra ord förlöper mig och faller ned som tomma skal mot verklighetens stenläggning. Jag kan inte ens dölja för mitt självbedrägeri för vad min blodtillblandade andning ger synligt vittnesbörd om.
Min första sanning var att gråten inte fanns mer. Det hade min kropp till fullo accepterat. Nästa sanning om mitt handlingssätt kunde inte bli till utan att dras igenom ett otal omfattande men redan från början dödfödda självuppgörelser, som inte kunde tillföra mig något. Svarsreplikerna på mina illistiga försök att göra mig till offer kommer i stötvågor och är förödande och rider lätt marritt med mig. Det enda jag kan uppfatta av verklighetens sanning är en koloss, som tornar upp sig för mig och dess spegling stegras, så länge jag höll fast vid mina föreställningar för att därefter, då sanningen kommer emot mig, dö i dagerns lågor. Min tredje sanning är min nuvarande belägenhet, som får konturer av havets högskum. När jag väl fastnat i krampen efter mina självanklagelser, kan jag bara konstatera, att utfallet blev som väntat.
Det finns dock en dynamik i händelselösheten, som verkligheten inte kan utnyttja. Däri ligger förstadiet till realitetens frätande karaktär. Den har bara till uppgift att plåga mig, till dess döden befriar mig. Den redan förbrukade delen av enformigheten har tiden redan sett till att skaffa undan.
Det kan jag förnimma med min kropp, har redan införlivats med blånaden från sjön. Märkligt nog kan varje upprepning av min handling få hamnbassängen att skruva på sig av ren genans. I vattnets färgton går redan min kropp. Stöld är för stort ord. Men får bassänger möjligheter att trappa upp förnedringen, utnyttjas de.
De människor som dagern besvärat sig att stämma möte å min bekostnad, försvarar sig mot min närvaro i deras liv på alla upptänkliga sätt. Hur skall de annars förfara med ett fenomen, som lånat färg av marelden? De ger mig allt från nervösa sidoblickar till likgiltighetens dödsmask. Bäst går de för dem som ignorerar min närvaro fullständigt och upplever mig som ett ting, som spolats upp på land. Eller ställer de sig den mest naturliga fråga i världen: Vad har jag med honom att göra? Deras blandade känslor kan förlöpa dem med gott samvete, då alla chockverkningar befordras som allra bäst längs en strandpromenad i skugga och då undviker de att komma ned. Inte ens dagerns vädjan förmår att hålla dessa känslolösa kvar.
Men inte ens nu kan fantasteriet lämna mig. Jag har inget annat namn på denna företeelse och har sannerligen inte bjudit in det. Det laddar upp i mina gränsland, går när det vill och upptar utrymmen, då det finns möjlighet och betalar självklart ingen hyra.
Dess beröring med min blödande kontext, då förvirring, beblandelse och förtvivlan skaver mot varandra i en evigt frätande agenda, lever sorglustigt ut med mig, fångas slutligen upp av utmattningen och tycks dö, men efter ett tag blir den likt förbannat en förlängning av verkligheten. Surnanden i mina ansiktsuttryck gör det lätt för fantasteriet att ge mig ett ur dess egen synpunkt lämpat tunnelseende på vardagen. Detta seende gör mig ännu mer utlämnad till det jag ibland vill men oftast inte vill berätta.
Aldrig har verklighetens knivar en sådan precision som nu, då de bakomliggande händelseförloppen kommer okontrollerat ifatt mig. Nerverna rullar ihop sig som på beställning. De brukar annars bjuda gott motstånd. Min tingsliga bild tycks ännu har beblandelse med slutet men reser sig slutligen som en skarpskuren fågelprofil och vill förlöpa mig. Just då sanningen träffar vattenytan, sätter smärtan in och drar plågovallen rakt igenom mig. Det har aldrig hänt förut men vad som återstår av min självuppgörelse är vardagsmat och har självklart en effektiv hullingförsedd slipyta.
- Vänta. Bekymra er inte. Han flyter iland.
Fantasteriet har i stället återkommit i cynismens böljevågor. Rösterna omkring mig, som beskriver min historia, har inte långt till hånskrattet. Men efter ett tag, då jag ignorerar allt löje, hör fantasteriet av sig igen och lutar sig över mig som en fadersfigur. Men det blir till och med för mycket för solen och figuren hamnar obönhörligt i slagskugga.
Däremot får skuggan ingen konkurrens från mig, då den går på upptäcktsfärd i skeendet. Den har absolut gehör för att odla fram min roll, då jag åser de unga parets dans. Man skälver till vid exakt rätt tidpunkt, då mitt känslocentrum träffas av kvinnans sylvassa klackar.
Aldrig kommer Gunillas ansikte så bra till sin rätt, när den osvikliga kombinationen av nedlåtenhet mot min person övergår i löjets förmåga att förhöja föraktet i det oändliga. Det klär henne utmärkt. Att jag betalt varje smycke och klädesplagg hon bär försvinner i nöjesflödet.
Men skuggans knappt märkbara förflyttning ut i gränderna, där jag stelnar i en pose genom kalejdoskopets norm hukande som ett djur, förtjänar också högsta beröm. Skuggan går ned på konturnivå och skildrar parets färd genom stan i motsats till förödmjukelses snäva asynkrona sätt att via husgavlarna fånga in samma händelse på. Bakgrunden förhöjer frustrationen och den omedelbara tomheten, då paret gått och jag gör en del patetiska försök för att min andliga misär inte skall skina igenom. Men det är bara för mig själv jag ljuger.
Det är märkligt, att denna minnesbild alltid har kraft att förnya sig. Pulsen har ännu ej förminskats i styrka och ännu kan jag känna av grämelsen, förtvivlan och utelämnandet, trots att jag stannar vid hågkomsten så kort tid som möjligt.
Med andra ord har min bornerande panikångest kommit till heders igen.
Nästa replikskifte, som handlar om att hennes svek inte har några gränser, kräver en sorts barnslig oskuldsfullhet för att motivera sin existens. Händelsekedjorna får dock rätt kynisk ton i havets bejakande svar. Därefter sker en ytterst balanserad utvidgning ned till min nuvarande bedrövelse. Smärtan förhöjs etappvis med omedelbara blixtbelysningar på händelsekedjan, som spelas ut mot mitt av förtvivlan nästan upplösta ansikte. Det kan utnyttja alla uttryck av överraskning, förtvivlan, smärta och successiv självutplåning med små uttrycksfulla medel, som aldrig tangerar överspelet. Det är vidunderligt väl gestaltat av den, som företräder mig.
Panikångesten som nyckelretning vid varje moment av historien har fått oförtjänt liten roll i sammanhanget. Men den kommer till sin rätt som medsufflör till vad som kan formuleras i efterhand angående förtvivlan, ångest och självrättfärdiggörande. Därmed lutar den dramatikaliska iscensättningen betänkligt över till mitt sätt att skildra sanningen på. För att rädda sig från att bli förtärd inifrån av panikångesten rusar iscensättningen ut i solljuset och blir intagen på ett ögonblick av nya händelser, som vill fram.
Djupet tar äntligen färg av Tarotkortens värld. Jag kan inte fatta annat än att jag går i Dårens sold. Akutintagets korridorer, som min bår nu passerar i ilfart, har stämt upp efterhandskonstruktionen så. Att jag kastade mig i vattnet av ren förtvivlan kan nu äntligen sättas upp på förvirringens konto.
Solrökens förmåga att beskriva den oro, som de som står lutade över mig, är helt enkelt oantastlig. Denna rök får också för sig att beskriva min fortsättning som gubbe, som stultar fram på sin käpp och ser en medelålders Gunilla, som inte ens låtsas om min existens, komma emot mig.
Genom att jag av sjukhuspersonalen betraktas som otillräknelig, har en viss oskuld tillblandats kontexten. De onödiga breven till henne kan slutligen gå samma väg som scenens övriga ballast, då medvetandet inte kan ta emot fler sanningar.
Men jag skall tydligen förföljas av händelsen i mina oroliga drömmar, men mitt försvar är att låta tilldragelsen passera igenom mig som i en oskuldsfull saga. De eviga omtagningarna, då jag flyter in i dagens gryning, kastas blanknött på denna strand och mina sinnen ofärdiggörs av chocken, börjar bli allt mattare för att slutligen avstanna alldeles. Men vad som händer omkring mig, då jag kastas mot nuet, blir blott till en svepbild, då den rent fysiska smärtan sätter in och distraherar mig.
- Det är fjärde gången. Han har inte precis tur. Blodtryck puls?
- 100/40. Han är starkt nedkyld.
Medan jag skakas ren från mina föreställningars värld och dras med ilfart upp i verkligheten, avbryter den röst, som finns närmast mig, den långa upprepningen av medicinska värden med en fråga, som gör ingen glad.
- Vad gör vi när han vaknar?
Den andres djupa suck är svar nog. De vet, att jag kommer att försöka igen.