Jag hoppas att du kommer att komma undan lätt den här gången.
Blekna som en kaffefläck på en vaxduk.
Lite vatten och en trasa sen finns du inte mer.

För det gjorde lite för ont att glömma dig senaste gången.
Du var som superlim och inte ens hundra duschar kunde få dig att lossna.
Och nätterna som dränktes i tårar började kännas ändlösa.

Den här gången tänker jag inte låta dig fastna någonstans.
Inte på min kropp.
Inte på kort.
Och inte ens i texter egentligen.
(Jag lovar att det här blir den sista om dig.) 

Det är inte det att jag inte gillar dig som gör mig rädd.
Det är det att jag faktiskt gör det som gör mig rädd.