Språket
går förbi ett ord

Ordet är NU

Nuet löser språkets betydelse
från sina ord

Orden snöar ner
på Jorden

Jorden blir vit
av ordet snö,
när det upprepas

Det vita ordet
döljer stenblock
och substantiv

Stenblock är substantiv

Nuet cirkulerar
runt tiden,
runt språket

Snöstormen
överröstar NU-ordet
som jag ropar

SNÖ och NU förenas
i tungomål:

”Nu snöar det”

Nuet går förbi
ett vitt ord

Ordet är SNÖ

I nuet går jag vilse

I snön går jag bort mig

Vilset är vitt och brett
Bortet är djupt och kallt

NU och SNÖ
villar bort
kroppens kända konnotationer
i nuets väldiga utvidgning
och snöns kalla reduktion
på min hud;

en vithet omkring mig
som en farkost


En svan fryser fast
i isen

Jag vill räkna alla snöflingor,
börjar med den första

Svanen är vit

Svanen är död

Jag räknar

Jag blir äldre,
trots att nuet alltid är nu

Jag är så gott som här

Nuet rör sig under huden
som en sjukdom

Dagen gryr

Döden gror

Jag går i spiraler genom snön,
med nuets hastighet

Mina fotspår berättar
om något som inte är nu,
precis här
och så gott som nu

Spårens kringlor är ornament
på nuets bringa;

vackra sprickor
i tidens omutlighet


1, 2, 3 flingor
4, 5, 6 flingor
7, 8, 9 flingor