Du som tyckte dig veta bättre, mer, ansåg dig viktigare, större, trampade omkring i mitt bröst

Du som lät meddela hur jag var någonting för dig att reda ut. Någonting svårt att begripa, någonting du måste
röra vid
gräva i
nysta upp och
lämna

Du som visade mig all den där uppmärksamheten, djupt inifrån. Gav, vårdade, omslöt ömsint och …

Och sedan, när du talade om, hur uppmärksamheten var det som felades mig. Hur jag blivit
för älskad
bekväm, bortskämd, självsäker
så du rev mig
igen

Du som talade om min märklighet. Min själviskhet. Min vikt, mitt självhat, mina rädslor och mina monster. I förbifarten, bakom leenden och alltid när hjärtat var med.

Ni som tyckte er veta.
Ni anade aldrig.