Inget undgår kritikerns vassa blick
Han ser allt han ser mig..

Komplimanger och ord från familj och vänner känns tomma när hans röst ekar de motsatta svagt men ständigt.

Jag kommer knappt ihåg när jag först träffade kritikern, men ibland känns det som att han alltid funnits vid min sida.

Kanske har han alltid varit vid min sida men valde att göra sig hörd först när han såg sprickorna i mitt självförtroende.

För Inget undgår kritikerns vassa blick
Han ser allt han ser mig

Du undrar säkert vem kritikern är, det har tagit mig vad som känns som 20 år att inse vem kritikern är.

I början trodde jag att han var de populära ungarna i klassen, som såg ut som allt jag inte var och aldrig kunde vara.

Ett tag började jag tro att han var idealet från all media jag konsumerade, stora muskler, sex pack och spetsiga modell hakor.

Eller de gångerna han var hon, tjejen jag inte kunde få för att jag var allt kritikern sa om mig.

I många år var han en salig blandning av alla de exemplen.

Men i vad som fortfarande känns som igår fångade jag kritikern i ett hörn och bad honom att lämna mig i fred. Nånting sa mig att han inte kunde lämna mig. Så jag bad honom åtminstone låta mig se vem det är som torterat mig sen jag var 10 år gammal.

Med blicken fäst i honom väntade jag på ett svar, efter vad som kändes som timmar insåg jag att jag stod ensam framför en spegel. Den enda i rummet var min största kritiker jag själv.

Jag är kritikern och jag har alltid varit kritikern

Inte nog smal
Inte nog smart
Inte nog snygg
Inte nog..
orden var alltid från mig menad för mig.