Vid fönstret stod hon

Trasigt hår låg på nedsättande axlarna

och en trasig själ som kanppt andas

Hon suckade högt och sa :

Min döda själ

Somna in ifred 

Jag ska låtsas vara levande

 Nu somnar jag in i dödkoma ruinen

Vet ej 

om jag kan lova stiga upp igen ur den

Jag vågar inte lova

Allt jag lovade mig själv med

bublades i besvikelse ångan

Undrar om i den här världen finns en liknande själ som känner med min plågkänsla

Orden kunde knappt andas ut innan hon fallit ner

Hon gick bort

Hon begravde alla drömmar med

De begravdes innan fördseln

Hon begravde  leendet som hon lovade sig själv med

Och ingen hörde hennes suckande själ skrika av plågan

Låt inte dina drömmar dödas

innan du hinner rädda din själ från att tystas ner

Dina drömmar är din själs röst

Så tysta inte ner rösten på egen hand