Ingen säger det bättre än Oskar Linnros.

 ''Står i din port, står bara still
För en minut sen var du min
En tredjedel av den jag var går hem
För en är krossad, en är din
Det här är slutet på vår film.''

Jag såg dig aldrig igen efter den höstkvällen.
Och kanske skulle jag ha förstått att du liksom var färdig med mig då.
Du var ju sådär välbekant långt borta och mycket mer fokuserad på vad Aftonbladet skrev när jag hade stannat för länge.
Enligt dig.

Men det gör inget längre.
För jag tog mig in och jag vet precis vad jag hade saknat om inte.
Och så jävla unik är du inte.