Du höjer rösten mot himlen och träder in i verkligheten
Genom ormbunkar
Som vecklar ut sig kring sorgen i ditt bröst
Nästlar in sig mellan värkande revben
och rotar sig där

Du ser på världen med varsamhet och sjunger solens lov
Genom stämband ärrade av törnen
Snavar över tuvor i ett leende, medan nätet snörs åt
och spindeln dansar närmare
mellan solkatterna

Jag vill be dig stanna upp och tala till frostens käftar
Genom korpens vassa näbb
Innan Näckens stråkar stillar din andning
och simmar ned dig i dyn
där du hör hemma