I dem mörkaste, djupaste delarna av havet speglas din själ som bäst. I den lugnaste, varsama stunden hörs dina tankar som klarast. I den vassaste, bråkiga skuggan vilar ditt öde som värst.

Men lugnet den sköljer dig över, som en kall vinter dusch. Du vaknar till liv som blommor till våren. Ostadigt men frammåt gående.

Vinden den blåser i ansiktet långsamt, likt en smekande hand. Den väcker dig upp ur ett århundrande sömn, där skuggorna tagit över din dröm.

Även nu när sömnen bröts fri, vilar skuggorna nära. Väntar på ögonblicket när du bestämmer dig för att sluta.

Sluta spegla din själ i havets mörkaste, djupaste delar. Sluta höra dina tankar som klarast i den lugnaste, varsama stunden.

För då vilar ditt öde i den vassaste, bråkigaste skuggan.