Jag är ödmjuk: jag har inte något och allt att förlora och jag står upp. Jag kan inte köra bil, körde in i en björk en gång, farsan var rasande, både före och efter krocken, men ibland har jag ändå bil, någon skrothög, inget körkort. Lagar oftast äcklig mat, rör ihop, ibland överraskande gott, godare än på restaurang. Och jag kan både skrika och vissla marseljäsen, Horgalåten, Sinatra. Jag är fri och jag är slav och jag både kommer och går och jag är glad utan skäl. Sjunger, dansar och skrattar utan orsak. Jag är empatisk om jag får något tillbaka: en glimt, en blink, en smula, en fråga, en vink och om det finns ett ack så litet levande oss i mig. Och jag tycker inte synd om någon. Men jag kan känna sorg när jag förstår att en människa gått vilse och när den har förlorat allt hopp och visst kan jag bjuda på husrum, mat och på kaffe utan en tanke på att bli bjuden tillbaks. Jag blir som en ödla av stress, en råtta, så därför undviker jag stress. Jag är positiv och säger ja och negativ och säger nej och jag är snabb i huvudet när jag mår gott och trög i skallen när jag grubblar och känner mig deprimerad på väg från eller till sorgen med eller utan gråten. Jag är snabb i käften om jag hinner och jag rör mig långsamt av födsel och ohejdad vana. Jag är ordentlig: tvättar mig överallt och vill inte stöka till, vill hitta och nu pratar jag känslor.

Jag kan prata ikull en ko och välta hennes kalv, spränga en sten med mitt prat, tiga sönder en häst och tiga om jag måste, vara tyst för att jag vill, för att du vill. Jag är alltid ärlig, luras aldrig, ljuger gärna, skarvar. Lägger till och drar ifrån, bygger ut och minimerar, skalar av och öser på, benar ut och förgrenar, putsar och rensar, gröper ur och strösslar. Jag är initiativrik och praktiskt lagd (jag har ett förflutet som lokal spritlangare): jag köper biljetter till tåg, bussar och båtar som tar mig till ödsliga hus eller kojor med enkel spiskamin på öar och vidder, på fjällsidor och havsstränder med tång och utan tång. Jag börjar bli något murken, det är sant, jag ska dö, dock aldrig purken eller putt, känner mig inte som skrutt, är inte gjord av äpple eller trä.

Jag tappar då och då bort mitt inre barn och tappar gärna kontrollen, men det beror på var, hur och med vem. Jag tittar, när jag är ute på stan och går, ofta och hemskt gärna på rundade kvinnostjärtar i tunt tyg, tycker det är spännande att se på, kan inte låta bli. Jag undrar ibland och, ack ja, sällan hur det kommer sig att kvinnor, också något äldre, aldrig män, då och då med raka ben, inte böjda, plockar upp något från marken eller golvet och därför blir stående med ändan i vädret - när det händer och jag råkar få se så känner jag mig tacksam. Jag kan vara varm och verklig, förälskad och kåt, het och gedigen, ful, vacker, skojig och söt. Jag vill att du som läser det här, om du läser med viss ömhet, håller ett stadigt grepp om min lem och lägger en hand om min panna, men bara om du själv vill och kan du inte säga nej så vet jag ju inte heller om ditt ja är på riktigt. Men vet du en sak, det är faktiskt rimligt med kärlek också för dig. Med all respekt, jag vill inte veta någonting om din man, så fråga mig inte om min fru.

*