Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

GRÄNSLÖST

Genom att lära känna sitt historiska förflutna kommer man att kunna upptäcka hur det i mitt aktiva liv även finns ett genetiskt flöde. Uteslutande pekar allt på en kreativitet som styr handens längtan efter att skapa.

I hela min uppväxt har jag känt mig driven till att skapa. Och lusten att se resultatet av de saker som sporrat min fantasi har ibland nästan drivits till bristningsgränsen.

Denna kombination av fantasi och längtan efter att njuta av de ting som ibland kunde kännas ouppnåeliga. Har fått mig att se bakom tingen och ignorera de problemen som nästan verkat vara intill oöverstigliga.
Uppvuxen som jag var i en familj som var präglad av sin hantverkskunskap. Där en träbit aldrig varit bara ett dött föremål, utan ofta kändes besjälat av den längtan som just då fanns i mitt sinne.
När jag ibland fick uppleva en teaterföreställning som var så stark i sin dramatik att den fängslade mig. Då skapade jag hemkommen min egen sceniska upplevelse.

Av vilket material var oviktigt, en dockteater kunde skapas av en papplåda som befolkades med urklippta pappfigurer som kulisser och som aktörer. Handlingen fick ibland bli inspirerad av den pjäs som engagerat mig eller av någon saga som jag tyckt mycket om.

När jag sedan blivit äldre så fick papplådan både riktig ridå som gick att både dra för och ifrån, till och med en rampbelysning och stämningsljus av små lampor kom på plats. För det hade jag sett att man hade på de riktiga teatrarna.
En mera fysiskt agerande föreställning spelade jag nog upp mera för mig själv upp på vår vind.

Hur kunde jag vara så fascinerad av skådespelet.

Genetiken som bad mig att skapa, leder mig inte så långt tillbaks i tiden.
Det är redan i närtid,som jag minns att min släkt både på fädernet och mödernet kände samma behov för att få utlopp av den konstnärliga aktivitet, som man endast får genom att agera sceniskt.

Pappa och hans bröder hade liksom många av deras ungdomsvänner tydligen en längtan efter att framföra skådespel och kollektiva aktiviteter.

Vad gör man då, jo man bygger ett gemensamhets hus med en teaterscen, enkelt eller hur.

Har man handens kreativa lust så är inget omöjligt.

Finns det dessutom i samhället en Talkoanda som kan driva även andra i samhällsmedborgare till att skapa i gemenskap, då är inget omöjligt.

Hemmavid byggdes det alltid förr, alltså i tiden före, nu. Då gällde det byggande av ett samlingshus. Alltså en byggnad där man kunde församlas och träffas i enighet och samvaro.

Folkmun som alltid brukade underlätta för allmänheten att förstå, de för gemene man svåra funktionerna i det nya.
Där kallades detta hus för Herrans hus. Inte att förväxla med kyrkan som var ett Herrens hus och hade både torn med spira och pelare vid porten. Dessa pelare var i enhetlig färg inte olika, beroende på om man var på väg ut eller in. Den ena mörk eller ljus till höger eller vänster.
Då nu alla pelare på sidorna om porten var vita kunde tabernaklet som kyrkan även kallades. Ej bli förväxlad med tabernaklet i Jerusalem. För något byggt i högmod hade den av konungen förordnade byggmästare inte åsyftat, i sin skapelse.
Men ändå så kunde allmänheten, till sin förnöjelse aldrig få skåda ett så högt och resligt torn med spira, inte ens i österlandet.

Herrans hus detta allmogens hus var byggt i Talkoanda och av nysågade bräder och plank, vilka doftade ljuvligt av kåda i många år.
Detta bygge med sitt långhus hade en balkong med balustrad på taket där visdomens ord utropades av modiga män, eller salut kunde skjutas vid festliga tillfällen.
Bröllops salut som ibland krävdes, saluterades ej med kanon, men dock med många gevär.
Detta var alltid brukligt ifall man var på glatt humör.

Absiden kallades den lilla byggnaden som låg bredvid men ej sammanbyggd, avståndet till långhuset var försumbart.
Denna nödvändighets byggnad hade även den en krypta, som likt tabernaklets djupgrävdes för att emottaga och förvara.

Denna avsågs om ej för böner, men som ett tacksamt svar på den fattiges vårångest inför sådd och en önskad god skörd.
Här var det fritt fram att hämta näring, när så behövdes till de små tegar, som med möda skapats till päro- och rovland, Upphackade mellan stenar i den magra mullen vid torpen på åsen.

Herrans hus med annexet och krypta varoch förblev en välsignelse för bygden.

Teaterscenen byggdes med allehanda moderniteter, där spelades i många år teater till förnöjelse inte bara för dem själva utan även för betalande publik.

Som barn minns jag min farbror som aktör i värmlänningarna, sjunga kunde han om än inte med bravur så med hjärtats glädje.
Min far hade också han förmågan att spela roller i för mig okända prestationer.

Som litet barn fascinerades jag över ett annat magiskt faktum som kallades för radioapparaten. Det var en låda som stod i rummet och ur den hördes både spelad musik och även prat från andra människor.
Denna låda eller apparaten som den ibland kallades, som de vuxna lyssnade på med allvarlig uppmärksamhet. Var nästan magisk.
Apparaten kunde kanske liknas vid predikostolen i kyrkan där endast sanningar fick förmedlas genom prästens mun.

Jag kände mig förstås manad att bygga en sådan låda.

Det som då stod till buds var ju papplådan, den fick man gratis från matvaruaffären.
Jag skar ut platsen, där högtalaren, som förmedlade ljudet borde sitta, klistrade för en bit tyg. För att så var det ju på radion.
Ritade även en ruta, med namn på radiostationer och några stora knappar. Rattarna som man skulle kunna vrida på, hämtades ur mammas sylåda, allt för att efterlikna en riktig radioapparat.
För att skapa ljud i den så stod jag bakom och sjöng och pratade i försök att imitera riktiga program.

Min publik blev min mor.
Men detta med radion fascinerade mig, så mycket, så att det inte bara stannade vid en kreativ lek.
När jag senare hade började skolan och äntligen fick lärda mig att läsa. Då upptäckte jag och fick lära mig genom bokens magiska värld. Det faktum att man kunde bygga en radio som återgav verkligt gjorda radioutsändning.

Problemet var bara att man måste lära sig hur man satte ihop alla de delar som en radio bestod av.

Biblioteket gav mig vidare information och jag blev fast besluten vid att skapa min egen radio.

Kreativitetens ådra hade lett mig fram till ett spår som jag hade svårt att lösgöra mig från. Drömmens förmåga att ge visionen skaparkraft, fick mig att bygga min första radio.

Vägen är inte så lång mellan fantasi och verklighet som man skulle kunna tro, men den krävde tålamod.

© Bosse 19 juli 2019.




Prosa (Kortnovell) av Bossepoet från Österbotten
Läst 121 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-07-19 02:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten